Martinsson Violinkonsert nr.1 - Jan Stigmer violin
Kom just hem från uruppförandet av ovan nämnda stycke.
En lyrisk och klangligt behaglig konsert med så melodiösa stråk att man om man inte kände till den nya klassiska musikens credon skulle kunna våga säga romantisk. Nu är inte romantisk ett passande ord eftersom klangbilden minns mer om Debussy och formen är uppluckrad. Konserten startar med ett klangbygge av sordinerade stråkar och harpa som punktvis lätt förstärks av vibrafon. I denna klangvärld gör violinen entré och håller sig i ett högt och expressivt register. Efterhand utmynnar melodistråk som rör sig längs med violinens register enligt den tonalitet som bakgrunden förmedlat. Gradvis förändras klangbilden och bakgrunden byggs på i såväl styrka som instrumentation. Formmässigt kan konserten sägas bygga på två delar varav den första är inledningen som expanderar till en mindre kadens i violinen men sedan återgår till inledningens mera mystiska karaktär. Harpans löpningar upp och ner skapar en tydlig drömkänsla som väl förstärks av det sordinerade stråket. En andra del vars övergång man just inte märker förns man inser att temat nu är vidareutvecklat och såväl agressivteten som tonaliteten blir mer påtaglig. Sakta laddas det upp mot en höjdpunkt i intensitet och en ny längre kadens i violinen uppträder. Efter detta tror man sig åter vara påväg mot en återgång till inldeningen men spännigen fortsätter och intensiteten ökar ännu mer till solist och orkester förenar sig i en en furios avslutning rakt ut i intet. Konserten inhåller även 2 vackra oboesolon som får markera början i den andras delen och början efter kadensen där den då efterföljs av ett engelskhorninpass.
Jan Stigmer är en briljant violinist och har ett utsökt spelsätt i de högre registerna och en klanglig värme som genomsyrar konserten, trots slutets ekvilibirtiska del. Konserten är skriven direkt för Stigmer och han svarar med en ömsintehet och respekt inför materialet. Solostämman är oftast fristående från orkester och den senare reagerar på dess impulser vilket gör att solostämman är den som leder stycket frammåt. Jan Storgaard och Örebro Kammarorkester gör ett bra jobb i bakgrunden men detta är framför allt en solokonsert och en väldigt lyrisk och stämnigsfull sådan.
Min känsla är att detta kommer bli en omtyckt konsert och jag hör den gärna fler gånger!
En lyrisk och klangligt behaglig konsert med så melodiösa stråk att man om man inte kände till den nya klassiska musikens credon skulle kunna våga säga romantisk. Nu är inte romantisk ett passande ord eftersom klangbilden minns mer om Debussy och formen är uppluckrad. Konserten startar med ett klangbygge av sordinerade stråkar och harpa som punktvis lätt förstärks av vibrafon. I denna klangvärld gör violinen entré och håller sig i ett högt och expressivt register. Efterhand utmynnar melodistråk som rör sig längs med violinens register enligt den tonalitet som bakgrunden förmedlat. Gradvis förändras klangbilden och bakgrunden byggs på i såväl styrka som instrumentation. Formmässigt kan konserten sägas bygga på två delar varav den första är inledningen som expanderar till en mindre kadens i violinen men sedan återgår till inledningens mera mystiska karaktär. Harpans löpningar upp och ner skapar en tydlig drömkänsla som väl förstärks av det sordinerade stråket. En andra del vars övergång man just inte märker förns man inser att temat nu är vidareutvecklat och såväl agressivteten som tonaliteten blir mer påtaglig. Sakta laddas det upp mot en höjdpunkt i intensitet och en ny längre kadens i violinen uppträder. Efter detta tror man sig åter vara påväg mot en återgång till inldeningen men spännigen fortsätter och intensiteten ökar ännu mer till solist och orkester förenar sig i en en furios avslutning rakt ut i intet. Konserten inhåller även 2 vackra oboesolon som får markera början i den andras delen och början efter kadensen där den då efterföljs av ett engelskhorninpass.
Jan Stigmer är en briljant violinist och har ett utsökt spelsätt i de högre registerna och en klanglig värme som genomsyrar konserten, trots slutets ekvilibirtiska del. Konserten är skriven direkt för Stigmer och han svarar med en ömsintehet och respekt inför materialet. Solostämman är oftast fristående från orkester och den senare reagerar på dess impulser vilket gör att solostämman är den som leder stycket frammåt. Jan Storgaard och Örebro Kammarorkester gör ett bra jobb i bakgrunden men detta är framför allt en solokonsert och en väldigt lyrisk och stämnigsfull sådan.
Min känsla är att detta kommer bli en omtyckt konsert och jag hör den gärna fler gånger!
Kommentarer
Trackback
