Ett samtal om politik...

Nyss hemkommen från Lunds filosoficirkeln där Katrine Kielos var gäst. Hon diskuterade tillsammans med Per Svensson kring politik och globaliseringens påverkan. Ett intressant samtal som hade många goda poänger.
Det är skönt att konstatera att det är fler som ser igenom den vansinniga passivitet som råder bland svenska politiker i allmänhet och den nuvarande regeringen i synnerhet. Den svenska poltiska debattens totala avsaknad av ett europeiskt perspektiv blev ett av temana under kvällen.
Att krisen i europa är politisk snarare än ekonomisk eller man kanske skulle kunna säga tack vare den bristande politiken har det blivit en ekonomsik kris framförde Kielos på ett förtjänstfullt sätt. Hon nämnde även att det inte går att komma ifrån det faktum att det är fler av den nya tidens mitten-höger regeringar som i europa än på länge och att det är lite för många för att man skall kunna undvika att dra någon form av slutsats av det, rätt så men jag tyckte att det kunde formulerats skarpare och givigts större tyngd. Vad som framför allt var skönt att höra är att fler har uppmärksammat den rådande ekonomiska politikens samanbrott och daterat det till 2008. Inget evolutionerande men det förtjänas att sägas och Kielos var tydlig med att alla poltiska partier, i varje fall på sitt eget lilla sätt köpt den nu rådande ekonomiska teorin (läs kvartaskapitalimen) och att politiken i stort var handlingsförlamad. Min övertygelse är att detta erkännande från en socialdemokratisk, miljöpartistisk eller vänsterpartistisk företrädare skulle genast få ett erkännande i opinionsmätningarna. Sedan handlar det om att formulera ett alternativ och det kan som Kielos i en parallell med tiden efter 1929 mycket riktigt påpekar ta ganska lång tid.
Vad jag saknade av samtalet är i korthet ett ifrågasättande av ekonomi som allerådande politisk projekt, samhällsbyggare och de facto religion som finns idag. Visst måste vi ha sunda ekonomiska beräkningar och modeller men om politikerna skall kunna återta problemformuleringsprivilegiet från ekomoerna (och numera Franfurt-sanktionerade stadsöverhuvuden, statskupp någon?) så krävs det att man åter våga säga högt och tydligt: jag räknar inte på detta - jag gör det för att jag tror det är rätt!
Om vi skulle kunna ha en politisk debatt där andra värden än ekonomiska finns eller där frågor som kultur, skolpolitik, åldringsvård, sjukhus, (eller för att tala med moralliberalister ansvar, frihet, rättigheter, jämlikhet) inte alltid åtföljs av en pennigsumma då krävs det att vi vågar göra upp med de senaste 15-20 års poltiska val; att låta penningpolitik och "marknaden" ta det poltiska problemformuleringsprivilegiet.
Politik kan inte reduceras eller försvinna, det finns hela tiden där. Utan att gå allt för djupt in i den diskussionen så kräver alla form av maktutövning politik. Vi lever i en tid när politiken har förflyttats från demokratiska institutioner i högre grad än allt före 1950 och befinner sig nu hos "marknaden" eller finansinstitut, privatpersoner eller en socioekonomisk maktelit (väl själv efter politisk inriktning). Ett är i varje fall säkert, våra folkvalda politiker, om de inte direkt tillhör några av de tidigare nämnda grupper, vilket en allt större del gör (redovisning av partibidrag någon?) har den inte längre. Det är inte konstigt att folkvalda politiker inte har något större förtroende, att unga inte vill bli politiker, att man talar om ett demokratiskt underskott och att populitiska enfrågepartier (invandringen) eller något mer sofistikerade pr-byråer (arbetslinjen, sänk skatten, ansvar) dominerar.
En seriös diskussion måste tas om mål- och resultatstyrningen, utvärderingar och kvalitetsgranskning, projektarbetandet samt organisationsflugor (lean, tqm, balance scorcard och alla försvenskningar och varianter) och den makt de numera utgör i såväl offentlig förvaltnig som politisk praktik. Denna diskussion kan startas helt utan partipolitiska ingångar men det är tveksamt om resultatet kan sluta i annat, gott så för politik är att visa en åsikt, inte att polera yta efter behag.
Det var en trevlig diskussion och en hövlig samtalston och det känns tråkigt att som avslutning behöva göra en bemärkning som är negativ om Kielos och Svensson. Med tanke på ämnet såväl som mina invändningar är det slående hur media endast nämndes som en bisats av Kielos och inte annars. Faktum är ju att bägge personer är anställda av vinsdrivande tidningar! Det betyder inte att de inte kan vara poltiska, men det innebär att deras jobb inte främst är att vara politiska utan att sälja tidningar. Just Kielos och Svenssons bidrag till detta är att dikskutera politik, inga skugga faller över dem men jag tycker att diskussions allvar och försök till förklaring kräver att detta i varje fall nämns. Som en avslutande påminnelse kan sägas: se till att inte Adelsohn Liljeroth (blubby) helt får montera ner den ekonomiskt och politisk oberoende nyhetsrapporteringen... och ja! det är hennes främsta uppdrag, det står bortom allt rimligt tvivel. Tycker ni att det redan nu är ett torftigt och inskränkt politiskt samtal och att TV4 inte möjlitvis kan sända sämre program, mer vinklade s.k. nyheter och mer reklam....tänk hur det skulle se ut utan SVT....

Network Culture

Stötte på en väldigt intressant artikel som vill förklara det samhälle som håller på att uppstå och den kultur som såväl leder in i detsamma som följer som konsekvens...
http://www.eurozine.com/articles/2010-01-14-varnelis-en.html
Avslutningen är trösterik och kallar som ett manifest till handling:
"The question we face at the dawn of network culture is whether we, the inhabitants of our networked publics, can reach across our micro-clustered worlds to coalesce into a force capable of understanding the condition we are in. Can we produce positive change, preserving what is good about network culture and changing what is bad – or are we doomed to dissipate into the network?"
Därför känns länken berättigad....

Post game analasys


Sällan har man sett så många skiftande förklaringar på ett valresultat. Det som är desto mer intressant är att det först nu (4-5 dagar efter) publiceras artiklar i de stora tidningarna där man kritiserar taktiken som samtliga partier i samrådan med medierna får man väl ändå anta fört, nämligen behandla valet till EU-parlamentet som ett inrikespolitiskt lackmustest.

En trevlig liten artikel från Sydsvenskans Per Svensson är lagom ironiserande över den förmenta inrikespolitiska betydelsen och kallar sin artikel "riksdagsval - på låtsas" (http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/kulturkritik/article437381/Riksdagsval---pa-latsas.html). Utan tvivel en trevlig och tankvärd artikel men frågan är varför den publiceras nu, efter valet? Nog var strömmningarna tydliga nog säg två eller i varje fall en vecka före valet, allt analys kan ju inte baseras på olika partiföreträdares egna kommentarer?

Då är Per Akinders artikel "Nederlagets status" i Östran (http://www.ostran.se/opinion/nederlagets_slutsats) betydligt skarpare och har dessutom en konkret uppmaning till sina partifränder

"En socialdemokrati som fegt låter sig styras av sådant som den egentligen inte tror på - och går mot den politiska mitten enbart för maktens skull - saknar roll och uppgift och kommer successivt att förlora sin unika ställning i svensk politik.

Det är i det ljuset som resultatet i EU-valet ska se"

 

Den alltid lika skickliga Nisha Besara på Dagens Arena hittar en annan intressant analys av valet i sin artikel "Förstärk Personvalet" (http://www.dagensarena.se/text/2009/06/forstark-personvalet) hon driver tesen att riksdagen och demokratin i stort har att tjäna på att öppna upp för personvalet för att på så vis minska den hårda partistyrningen. Rent principiellt måste man hålla med i hennes slutsats det enda märkliga är att denna analys grundar sig återigen på EU-valet och ger resultat i ett inrikespolitiskt läge. Här har vi väl gränsen för vilken typ av direkt applicerbara lärdomar som kan dras. 

I Robert Sundbergs otroligt torra krönika "Geografisk analys av EU-valet" (http://www.dalademokraten.se/Templates/pages/news.aspx?id=73861&epslanguage=sv) återfinns dock en riktig finess. I parentes har han skrivet ut antalet röster i procentenheter även innefattande de som ej röstade. Plötsligt svindlar tanken när man ser att av alla röstberättigade har endast 10,8 % av väljarna röstat på S och 8 % röstat på M. Naturligtvis kan man inte räkna såhär på annat sätt än att illustrera ett tankeexperiment eller om man så vill förmedla en poäng. Poäng blir således att det som alla partier gjort fel är att de inte kunnat engagera mer än ytterst liten del av befolkningen och vad kan man dra för slutsatser av det?

 

De slutsatser om några man kan dra är att först och främst är det beklämmande att se vilken likriktning som uppstår när medierna sätter dagordningen och politikerna svansar efter, desperata efter uppmärksamhet. Några få kritiskt inriktade artiklar före valet hade kanske kunnat ställa fokus mot sakfrågor, mot Europa och ta iväg det från inrikespolitiken. I detta ljus blir piratpartiets framgångar inte alls lika svåra att förstå: även om frågan som drivits inte nödvändigtvis haft stor relevans i Europa har det varit en tydlig riktning, men framför allt har man sin framgång att tacka för att man drivit sin kampanj oavsett hur den framstår i de stora dagstidningarna. Man har vågat gå mot strömmen genom att presentera en ärlig ståndpunkt som man hållit fast vid och inte triangulerat den efter senaste opinionsmätningen. Sen får en sådan kampanj naturligtvis kraft av att den kan ses som utanför och/eller en protest emot etablissemanget.

För Riksdagspartierna blir den viktigast lärdomen att dra att politik måste engagera. Politik handlar o grund och botten om att förändra men för att få förtroende till det måste man presentera såväl ett trovärdig verklighets bild som en vision och förslag för att förändra. Det allvarligaste just nu är att alla partier utom Miljöpartiet inte har en konkret bild av såväl den nuvarande situationen som framtiden, deras svaghet ligger dock i att det blir allt för stor tyngd kring miljöfrågorna. 

Nej lärdomen måste vara att nå ut med en beskrivning av verkligheten och det faktum att politik kan ändra den. Så når man desillusionerade yngre väljare likaväl som pensionärer. Man måste med andra ord presentera ett alternativ till den ekonomiska politik som förts de sista åren för att det är uppenbar för alla och envar att så som vi har det nu vill vi inte ha det!   

 


EU-valet



Så var det över! eller var det så?

Vi väntar fortfarande på det som borde räknas i detta val, resultatet av personkryssen.

Som väntat behåller höger-  och den kristnagruppen sitt grepp om parlamentet emedan socialister och gröna gjort goda resultat kan ingen förneka de kraftiga högervindar som länge blåst över Europa. Dock är det inte så enkelt som man i Sverige försökt göra det, nämligen att sätta upp en klassik konflikt mellan vänster - höger, grupperingarna i parlamentet är långt mer komplicerade än så även om de flesta kan ställa sig bakom dessa två huvudlinjers kompromissförsök. Trots ett tappert försök att tvinga de mindre partierna (främst då kanske piratpartiet) att berätta vilken grupp de kommer ansluta sig till så har frågorna till vad som rent praktiskt skall göras om någon/partiet väljs in varit försvinnande få.

I synnerhet folkpartiet har här varit ute på slak lina och lovat att arbeta för saker som inte ens kan uppnås i parlamentet samtidigt som andra kandidater har talat sig varm för snusets sak eftersom det uppenbart är en profilfråga för alla svenskar utom killar mellan 18-35 och som spelar korpfotboll. Mijlömål som redan är fastställda av EU har man skyndsamt lovat att man skall implementera men hur det skall framstå som ansvarstagande att lova att göra vad som redan är beslutat är en nyhet för mig.

Mediernas och dessvärre även partiernas fokus verkar ha legat på nästa års riksdagsval och alla frågor och alla analyser har haft som underförstådd mening att detta räknas ju egentligen inte så vi gör det till en temperaturmätning inför ett svenskt riksdagsval. Detta tror jag faktiskt är den enkla anledningen till det usla valdeltagandet. Märk väl att precis som man kan tvinga fram folkomröstningar i oändlighet för att få "rätt" resultat finns heller ingen lägsta tröskel för vad som räknas som representativt deltagande d.v.s de-facto legitimering av man utför i folkets namn.

Är det då konstigt att unga i Europa dras till högerextrema partier eller enfrågepartier? Här finns en kombination av fokusering på den egna nationen samtidigt som tydliga ställningstagande. Detta har naturligtvis inget att göra med Europa men eftersom alla andra partier heller inte tar steget fullt ut och pratar om Europeiska frågor eller maktdelning kommer de högerextrema och enfrågepartierna undan med detta som EU-politik för det finns inga andra som ger en alternativ bild av vad europapolitik är.

Vad valet borde ha handlat om är; 

Varför inte alla lobbyister ska registrera sig? 
Inte betala, inte förbjudas bara säga vilka de är och vilka de representerar.

Finns det överhuvudtaget ett alternativ till Lissabonfördraget om irländarna skulle säga nej en andra gång?

Varför fick inte alla länder folkomrösta om Lissabonfördraget, är sådana ens tillräkneliga?

Innebär tjänstedirektivet en lönedumpning?

Skall EU vara en plats för en inre fri marknad eller skall det vara nationella marknader med inga handelstullar emellan?
Väldigt viktigt med hänsyn till tjänstedirektivet och vårdval Stockh...hrmm vart man får söka vård...

En kort jämförelse valdeltagandet i Sverige 43,3 % - Danmark 59,8 %
visserligen var det samtidigt en folkomröstning huruvida man skall ändra i tronföljden och låta kvinnor ärva men ändå, det känns lite som 0-1 igen....

Slutligen, kan man analysera detta valresultat med hänsyn till kommande riksdagsval?
Nej, trots att inriktningen var sådan handlar det i grunden om andra frågor och det kommer vi även få höra. Dessutom kommer valdeltagandet höjas rejält när man vet att det är "allvar". Mediekampanjen kommer bli massiv och eftersom vi har en blå press här i landet så kommer det låta; Bra jobb som EU-ordförande Fredrik, Ingens fel att det ekonomiska systemet kollapsade, Borg tog sitt ansvar, Trygghetssystemen urholkar kommunfinanserna o.s.v. Det kommer därmed bli ett annat tempo och ett annat engagemang och de enda sättet för en socialistiskt/grönt alternativ att vinna är att våga prata om andra saker, så som dem i verkligheten är och framför allt, våga presentera en ny vision om hur finansmarknaden skall skötas i Sverige! då kommer folk engagera sig och det kommer bli en genuin debatt mellan ett tydligt vänster och ett tydligt höger alternativ och då kommer knappt någon kunna sitta hemma på valdagen....
  

Fetisch


Läste just Alf Hornborg's artikel i DN (25/5)
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=773452

Det interessanta med detta är hans hänvisning till denna övertro på fenomen. Att detta går rakt igenom historien och är en grundläggande del i vår flock, vår civilisation, oavsett om vi benämner det gud eller mammon. Hornborg drar en helt korrekt slutsats i att dagens bankväsende har en ouppnålig och allsmäktig makt över det oförstående folket som sprider de myter vi blir matade med, exemplet med bankboken som förräntar sig är träffande speciellt som det belyser det faktum att makten redan från barnsben ges närmast religiösa förtecken. Vem minns inte Kung av Guds nåde? En fascinerande tankegång, speciellt när man ger det moderna associationer.; Borg, Odell och den osynliga handen som sveper genom staten och avreglerar och privatiserar för allmänhetens bästa.

Men vad gör detta för verkligheten? Kan vi inte bara acceptera att ett fåtal kommer styra ett flertal? Vad har historien givigt oss för lösning?

Dessa frågeställningar måste besvaras tillsamans eftersom de glider in i varandra. Dagens realitet, situationen som vi utgår ifrån är uppbyggd kring flertalet av dessa fetischer eller fenomen, de definierar samhället och har alltid gjort. Ser vi historiskt så har människor alltid samlats kring en trosuppfattning ( eller som på senare tider uppfattningen om att förkasta en ) samt implementerat vissa redskap i byggandet av inbördes relationer samt uttryck för oss själva eller vår tro ( pengar, reliker, smycken, tavlor, shopping, klimatmedvetenhet ) enkelt sammanfattat varor och konst. Detta är byggstenar i vår kultur, ett kitt för att forma en heterogen eller i alla fall normativ grupp som vi kan kalla samhälle. Eftersom dessa kulturella artefakter eller med Hornborgs ord fetischer svarar för grunden i vår samhällsbyggnad kan de ju rimligtvis inte raseras utan att rasera densamma. Här drar vi så lärdom av historien. Ett samhälle kan rasera sina kulturella byggstenar och överleva, så länge man byter ut det mot något nytt.

I denna västerländska civilisation är ett av våra främsta hornörsord progression. Detta är vad man benämner den nyss nämnda process. Vi har gjort framsteg sedan sist, vi dyrkar inte solgudar och trästatyetter ( försök med privatisering/globalisering och kärnkraftverk/vindkraftverk ), vi ber inte till en fruktbarhetsgudinna ( nej ingen feminin längre men nasdaq ) och vi håller defintivt inte på med sånt tjafs som att köpa lyckobringande amuletter och besvärjelser ( handväska och nattkräm ) vi tror inte längre på tomtar och troll ( elektroner och radioaktiv strålning ) ja så här kan man fortsätta länge till... Därmed inte sagt att detta inte är progression, det kan det mycket väl vara men vårt kollektiv behandlar fortfarande dessa fenomen på samma sätt! Sen kan man diskutera om inte tron på Bigbang och Gud är samma sak d.v.s det finns något allomfattande och något som varade före detta liv som styr/styrde.

För att finna en mening i Hornbergs artikel så tycks den enligt mig peka på två övergripande tester:
Ett. Detta fetisch och kulturbildande ( mitt ord )  är i grunden männskligt beteende och därmed ofrånkomligt samt oantastligt rent moraliskt, som fenomen betraktat och icke dess effekter.
Två. De mönster som är nu rådande är inte eviga, inte oförstörbara. Om vi kan se saker och ting för vad det är finns hopp om förändring och progression. 

Ska man dessutom läsa in ett förtäckt budskap ser jag rubriken som talande. "Maskinen som fetisch" ; Människan är ännu herre över maskinen. Vi skapade den och vi kan förstöra den och ersätta den. Varför skall vi tillbe den? I detta finns tron på människan och på dess gemensamma, samhället. Humanism före naturvetenskap.

Såväl Hornberg som jag lämnar något obesvarat. Den styrande kraften, den ordning som implementeras i Hornbergs artikel, min frågeställning om fåtalet och flertalet. Detta lämnar vi ännu därhän... 

Reklam är kultur!


Reklam är kultur! Det kunde lika gärna varit rubriken för artiklen på DN debatt idag 5/5 2008
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=766590

De sex moderaterna som utan omsvep manar detta utspel som en hörnsten i hela alliansens valprogram inför 2010 lär nog få en och annan alliansmedlem att tänka på om det inte vore bättre att även formellt gå samman och kalla sig för det moderata samlingspartiet istället.

Kultur kan och måste vara en del av ekonomin är huvudpunkten för detta inlägg och det är den slutsatsen som gör det så galet. När man börjar resonera om kultur endast som en budgetpost som skall subventioneras och planeras så missar man hela poängen. Kultur är något som skapas, återupplevs och ställer frågor! Självklart måste man allokera ekonomiska resurser och självklart är det välkomemt med privata initiativ och beställare men det är inte vad denna debattartikel handlar om. Det handlar om att sucessivt dra bort det statliga stödet och ersätta det med en ren privat finansiering.

Den kulturella sponsring som föreslås med idrotten som modell, exakt hur kommer det att gestalta sig? När idag idrottsarenor, de aktivas kläder (privata såväl som de tävlande), tv-annonser och lotteriförsäljning är så kapitalet tar sig uttryck (för att inte tala om de penningstinna övergångarna mellan stora idrottsklubbar) hur skall detta överföras till kulturen? 

Skall Martin Fröst's klarinett ha en Axfood logga eller kanske mer passande en singering av Maria Schottenius? Skall Uppsala statdsteater sätta upp föreställningen "Skandia ett familjeföretag" ?
Skall Lukas Modysson's nästa film heta "The Bet, filmen om Ladbrokes" ?

Ingen fönekar att privata mecenater och företag spelar en viktig roll i Kulturlivet men hur kommer det se ut när de är de enda finansiererna. Alliansen, ursäkta freudiansk felsägning Moderaterna tycks anse att det är vad begreppet dynamisk karaktär innebär. I en väldigt oklar artikel är detta ständiga mantra det mest dunkla. Personligen har jag inget emot att det blir avdragsgillt att sponsra kultur men skattepengarna borde väl i första hand läggas på att ta bort tramset med "marknadsmässiga hyror" för statliga instutitioner. Att försöka tvinga in kulturen i en ekonomisk ram så man kan räkna, mäta och värdera dess insatser (efter lönsamhet får man förmoda) är precis vad moderaterna vill, detta hymlar man inte utan benämner det i debattartikeln som "..Det förutsätter att kultursponsring accepteras som avdragsgill marknadsföring. Lagtexten ska tydligare än i dag ange vad som är godkända kostnader..."  Att sedan ta pengar till allmänna arvsfonden för att subventionera den kultur man styr genom en tillgång/efterfrågan marknad är inget annat än statsunderstödd reklam, och vilka pengar sen!

"....Utsikterna för tillväxt i kultursektorn är goda i Sverige. Inom EU utgör kulturen med sex miljoner anställda och 2,6 procent av BNP en mångmiljardindustri som växer snabbare än ekonomin i övrigt. Storbritannien är en förebild i synen på den kreativa sektorns betydelse. Enligt en nyligen publicerad studie, "Creative Britain. New talents for the new economy", omfattar den brittiska upplevelseindustrin 7,3 procent av ekonomin (60 miljarder pund) och två miljoner jobb. Mot den bakgrunden är det en lika viktig kultur- som näringsfråga att säkra upphovsrätten och göra det möjligt för kulturskaparna att njuta frukterna av sitt arbete....."

Här blir det om möjligt ännu mer skrämmande när man plötsligt tar ett stort kliv och integrerar den s.k. upplevelsindustrin och även om vi alla kan hålla med om att Melodifestivalen är ett marknadsföringsjippo utan dess like så att benämna det som en post i kulturbudgeten ger det ett intryck av att vara ett estetiskt/konstnärligt uttryck. Nej så här kommer det fortsätta, utbudet och konsumtionen styr vad som får kallas konst. Kan det ställas upp i budgetform, vara avdragsgillt och underförstått förmedla rätt budskap är det välkommet hos Alliansen. Om inte kan man kanske exportera det vidare till någon annan...

I övrigt känns det väldigt betryggande att moderaterna måste slå fast att bibliotekslån skall vara fortsatt avgiftsfria, men i samma andetag som det nämns blir man då orolig för hur själva biblioteken och dess inköp skall finansieras. En rikstäckande privat radiokanal betyder offentlig budgivning på ett av de sista monopolen inom dagens media och det är inte svårt att tänka sig vilket/vilka företag som i slutändan kommer stå med de rättigheterna. 

Själva slutordet, den tänkta slogan för paradigmskiftetet som förvandlar kultur till reklam skriver nästan sig självt:
   "En viktig uppgift är att skapa förutsättningar för mer pengar till kulturen och mer kultur för pengarna"
 
Men alla vi andra som bryr oss om kulturen i sig, oavsett vilken inkomst den genererar, oavsett om det är avdragsill, vi som kan tänkas spendera pengar på kultur bara för möjligheten av att bli berörda och berikade på sånt som inte kan räknas om i ekonomiska termer, vad skall vi göra? Jag känner en mängd konstnärer som arbetar med sådant dem egentligen inte vill, som arbetar för brödfödan. Trots att detta tar två tredjedelar av deras tid benämner dem ändå alltid sig själva som konstnärer. Pengarna, dem man behöver för att överleva eller dem man vill ha för att öka sitt välstånd är inte allt! Det finns andra värden!

Det finns uttryck som inte styrs av pengar!

Tredje gången gillt...


Jag tvekade inte att kalla honom diktator. Italiens nygamle härskare Silvio Berlusconi!

Problemet med det var dock bara att han blev avsatt i en demokratisk process. Struntsaker som att ha förlorat ett val tycks ha lite påverkan för hans makt för bara ett halvår senare han tillbaka som den obestridde ledaren. Oavsett hur det nu gått till väga är det väl inte någon som är förvånad, äger man 96% av landets medier och har skräddarsytt landets lagar efter sin egen person har man ju onekligen ett visst inflytande över den demokratiska processen.

I den Italienska staten finns sedan gammalt tre segment som delar på makten; vi har maffian, påvestaten och byråkraterna, lägg därtill att deras inbördes relationer skiftar beroende på vart i landet man befinner sig. Dessa tre aktörer har varit de styrande ända sedan Italiens enande 1861, bara omfattningen av makten och deras inbördes strykeförhållande har förändrats. Ett talande exempel är att Vatikanen ännu inte erkänt Italiens existens! De olika regionerna och deras mer eller mindre självstyrande parlament står dessutom i ständig konflikt med varandra angående hur deras skatt skall användas, utjämna nationella och regionala skillnader eller bidra till ökat själstyre. Nej något samlat grepp om Italien går inte att få.

Därför är det interessant vad Berlusconi kommer att göra den här gången. Han äger ju redan all väsentlig media och är bästa polare med de stora industripamparna samtidigt som han ändrar författningen stup i kvarten. Att han kommer fölora makten via val under den resternade delen av sin livstid förefaller högst osannolikt. Men vad kan han göra med den makt han nu har och hur långt sträcker den sig egentligen?

Kommer vi få se Norra Italien som en frihandelszon med Milano som industriellt nav och Venedig som turism- och tjänsteindustrins? Vad kommer hända med Sicilien och Sardinien? Vad händer med den offentliga servicen, den man har så stora problem med i Neapel tack vare maffians stora inflytande? Hur skall ha ta Italien ur det ekonomiska dödläget? Kan vi förvänta oss fler Italienska trupper till Irak, Afghanistan, Albanien, Etiopien för att vända uppmärksamheten bort från den inhemska ekonomin?

Vad som gör Italien så interessant för svensken är att de var med och grundande den kål- och stålunion som lett till dagens EU-samarbete, man kan med andra ord inte avfärda dem hur som helst i den framtida Europeiska debatten. Särskilt interessant skall bli att se vad som kommer hända med tjänstedirektivet och EU-rättens domrätt i Italien, för att inte tala om jordbruksstödet.

I vilket fall är mannen med det solbrända leendet och den bakåtkammade frisyren som skulle få vilken trendriktig stockholmare som helst att bli grön av avund tillbaka!
   

Ett synsätt - ett blått


Så var vi då äntligen där! Kulturminister Lena Adhelson Liljeroth meddelar i SvD 4/4 att nu skall presstödet för storstadsregionerna fasas ut om en period på 5 år. http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_1093835.svd

Konsekvenserna av detta är enkla att förstå, det kommer endast att finnas en större dagstidning i varje storstadsregion i framtiden. Märkligt nog Bonnier ägd... I den s.k. landsbygden d.v.s allt utom Stockholm, Göteborg och Malmö finns det redan idag ytterst få orter med 2 dagstidningar och ännu färre där tidningen/tidningarna har en röd färg på ledarsidan. Dessutom är dessa tidningar oftast ensamma i större regioner om ett antal orter, ofta i princip liktydligt med landskap eller län.

Är så detta ett problem? Vad betyder det vilken färg ledarsidan har? Finns det utrymme för debatt?

Problemet ligger i att det synsätt som förmedlas i tidningarna får gå helt oemotsagt. Tidningarna bestämmer som bekant själva vilka debattinlägg och kommentarer som dem publicerar. När många av dessa tidningar dessutom samarbetar om redaktionsmaterial för Inrikes- och utrikesnyheterna och bara i bästa fall skriver den lokala nyhetsrapporteringen på plats förstår man lätt vilken likriktning det blir. Vilka frågor som väljs att ta upp samt hur de problematiseras och granskas. Dagstidningarna har fortfarande en viktig del när det gäller att bestämma vilka frågor som är aktuella vilka nyheter som blir allmän kännedom. Speciellt i den äldre generationen litar man närmast blint vad vad som där skrivs samt använder det som enda källa som utgångspunkt för utrikesrapportering. TV-nyheter och nätbaserade tjänster är inte ens nära att ta över som primärt informationsmedium och har i allmänhet väsentligt lägre trovärdighet.

Färgen på ledarsidan får betydelse då politiska händelser skall tolkas och rapporteras. Föga förvånande skiljer sig ledarskribenterna åt på hur man rapporterar de senaste politiska händelserna och dess konsekvenser. När läste någon två ledarsidor en morgon till kaffet? Oftast finns det inte ens två tidningar oavsett politisk färg där man bor så den frågan är lätt avklarad. Om likrtiktningen i debatten och det växande politikerföraktet, för att inte tala om den vanmakt den yngre generationen känner över sina möjligheter att påverka politiken inte skall öka vore det ju på plats med åtminstone två olika sätt att se på saken.

Det finns alldeles säkert utrymme för debatt, även i de mest vardagliga frågor. Få saker berör en vanlig medborgare som vad som sker med deras egen stad, deras egen kommun. För att få ett lokalt perspektiv på de senaste rikspolitiska frågeställningarna; stärk de lokala sektioner som finns i dagens tidningar, ge dem en egen krönikör och mer än en sida med nyheter om vart brandalarmet gått och vilken mat ålderdomshemmet serverar. Debatten blir levande först när två eller flera olika synsätt presenteras och då där finns fler än ett ställe att uttrycka dessa.

För en artikel med en annorlunda tolkning än Kulturministerns; läs "Regeringen banar väg för tidningsmonopolen" av Bo Bernhardsson på www.efterarbetet.nu

För en ledarsida med en annorlunda tolkning än vad du hittar i din lokala tidning; www.dagensarena.se
  -såvida du inte bor i Falun, Karlskrona, Piteå eller Karlstad, då rekommenderas www.dn.se varmt 

Levande, historiker och politiker


Säga vad man vill om Forum för levande historia och dess bildande det har i alla händelser bidragit till att en debatt förs kring vad som är historia och vad som är politik. Vinnaren skriver som bekant historien...

I DN-debatt 2/4 -08 hävdar 253 akademiska forskare att den statliga myndigheten; Forum för levande Historia görs till ett politisk maktmedel.  http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=756994

En myndighet är som bekant styrd av politisk valda ledamöter och när de får bestämma om hur staten skall propagera i vissa enskilda ämnen är inte det detsamma som läroplanen för grundskolan? Nej inte riktigt, eftersom läroplanen är ett översiktsdokument som är väldigt noga med att inte nämna specifika historiska företeelser och verkligen inte ger tolkningshänvisningar i form av "mörk period i männskligheten" som man enligt tidigare nämnda artikeln använder som arbetshypotes. Att den politiska ideologin och praktiken bör stå väl skild från den vetenskapliga forskningen tycker jag är en grundförutsättning för att kunna säga att man lever i ett öppet samhälle. Här menar jag har både den nuvarande regeringen samt dess företrädare trampat rejält i klaveret!

Diskussionen om vinnaren som skriver historien är dock en fråga som jag gärna ser debatteras av såväl historiker som politiker. Speciellt interessant är om man vågar se på nuvarande förhållande och dess uppkomst istället för att tryggt anlägga perspektiv på flera hundra år. Hur skulle en historiker karakterisera den politiska styrelseformen i USA från säg 1980 fram till idag? Hur skulle en politiker ställa sig till samma frågeställning? Två allsmäktiga propagandaapparater och legalisering av mutor till de bägge samt förekomsten av ett eller annat militärt ingripande utanför landets gränser är väl knappast att beraktas som demokratiskt, än mindre med tanke på de mindskade civila rättigheterna och den ytterst ojämlika fördelningen vid rättsskipningen. En sådan regim skulle väl snarast beskrivast som auktoritär och imperialistisk men eftersom jag varken är histroriker eller politiker kan jag gott låta frågan passera till bättre vetande.

Historien är nämligen ett av de främsta verktygen för att tolka samtiden! Därför är den så viktig. Därför kan den inte få styras helt enligt ideologiska och praktiskt politiska riktlinjer. När både historien och samtiden kan reduceras till ett enskilt bergepp (läs: demokrati) så kan den som har makten lätt ändra dess innebörd eller anta det som ett permanenet definition. Jag har exempelvis inte påstått att den politiska styrelseformen i Sverige under samma period skall tillskrivas som demokratsik. Ändå ter de sig för mig olika, att reducera ett bergepp till att omfatta allt eller ingenting gör nämligen att nyanserna suddas ut. Därför behövs en historietolkning som kan stå fri och skapa sina egna begrepp.

Men varför denna upprördhet angående skolundervisningen, de är ju ändå bara barn och man kan inte begära att alla skall tillägna sig ett kritisikt perspektiv på världshistorien. Dessutom skall de väl i vart fall inte ifrågasätta undervisningsmaterial som baseras på av alla erkända fakta? I denna frågeställning ligger svaret. Om man inte under skolgången får lära sig att se saker ur ett vidare perspektiv, av nyttan med historien som verktyg för framtiden, när skall man då? Skall de politiska partierna ansvara för undervisning i samhällskritik?

Dagens högstadie- och gymnasieungdomar är framtidens väljare, framtidens svenska samhälle. Om dem inte får chansen att lära sig att granska kritiskt och opartiskt kommer dem att bli synnerligen lättmanipulerade, det kan väl aldrig vara syftet? Att vinna framtida fördelar genom att förvandska det förflutna? Kan någon göra så?
Det var romarna som myntade bergreppet att vinnaren skriver historien... Vad som har hänt sen dess får vi lämna till historikerna att berätta, inte politikerna! 

Läs en vision som är skriven av en man som varken var historiker eller politiker, läs Geroge Orwells 1984!




Det moderna projektets haveri och sökandet efter den kristna identiteten


Läste just nu Robert Malms artikelserie i DN, artikel nr3 Olja på elden (18/2) 
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=743935

En mycket läsvärd artikelserie och framför allt De räddas revelj, artikel nr 1 DN (10/2)
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1353&a=741816 som framhåller vikten att engagera sig och gå i svaromål med mindre att historieförfalskningen antar groteska proportioner vilken i sin tur legitimerar en samtidsskildring ingen känner igen. Naturligtvis kan man inte bemöta varje enskilt inlägg och ge det nångon form av legitimering i samband med att man faktiskt orkar svara, men det är tyvärr mer en enskilda företeelser Malm visar. Att uppmärksamma den här typen av litteratur är oerhört viktigt och artikeln i sig är välskriven till den grad att man känner för att genast ta debatten mot första bästa amerikan och dansk man stöter på.

Den andra artikeln i serien Parti Fobi DN (14/2) är visserligen interessant men man saknar fler konkreta exempel särskilt interessant vore det med mer från sverigedemokraternas kampanj mot islam.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=742692

Den stora frågan är dock varför Isalmofobin (i brist på en bättre benämning) är på så stark frammarch just nu. Malms försök att jämföra med antisemitismen haltar och den ytligt sätt mer passande jämförelsen med amerikanernas rasism mot japanerna som en följd av krigspropagandan under senare åren av andra värdskriget blir just en amerikansk företeelse och som han själv nämner inte alls av den omfattningen. Istället för att söka svaret hos förment mer aggresiva och reilgiösare stater med Islam som gemensam nämnare är det interessantare att söka i sönderfallet av den västerländska makt- och kultursfären. Därmed inte sagt att tidigare nämnda stater är utan skuld.

Västvärdens tidigare närmast ohotade ekonomiska makt, särskilt tydligt om man villig att gå så långt tillbaka som till mitten på 1800-talet och de stora imperiernas glansdagar har under de senaste 30 åren mindskat. Detta i takt med att den period som Hobsbawm (Ytterligheternas tidsålder) vill kalla guldåldern nämligen perioden av närmast exempellös ekonomisk tillväxt mellan 1945-1970 avtagit med fastighets- och bankriser på 1980-talet som följd. Sett i det ljuset blir som Malm påpekar OPEC-ländernas prishöjning 1973 en viktig utgångspunkt. Men med det påståeendet återfinner vi det vanliga strukturella problemet, Islam blir plötsligt liktydigt med de rika oljeländerna. Överhuvudtaget används begreppet Islam vanvettigt godtyckligt i den svenska debatten i allmänhet idag och så fort man hittar några utlänningar som på något sätt anses utmana våra goda vanor och sedvänjor eller bara någon som har begått ett våldsdåd kommer den kollektiva skuldtanken fram, de är ju naturligtvis bekännare av Isalm. Individen och alla rationella såväl som icke-rationella motiv har ersatts av begreppet Islam. Notera även att motbergeppet Islamofobi är på väg mot en liknande riktning om ännu inte i lika hög grad. Men åter till Oljekrisen som startskottet till den senaste tidens Isalofobi (vad det nu kan tänkas betyda).

Det står utom tvivel att de länder som ingår i OPEC och som började höja oljepriset markant 1973 har Islam som dominernade religion, men att därifrån ta steget att påstå att denna handling på något sätt är kopplad till vilken tro merparten av staternas invånare bekänner sig till är rent ut sagt löjligt! Visst är det kulturella skillnader på länderna som ingår i OPEC och ex. de nordiska samt att detta enklast förklaras mot bakgrunden av vilken religiös uppfattning som varit dominernade de senatse ca1000 åren (Nordens fall mera praktiskt snarare 800). Men att därifrån dra slutsatsen att det är ett förutbestämt kulturellt beteendemönster som skulle på något sätt angripa ett annat får det hela att hamna på sandlådenivå. Lyckligtvis menar inte Malm detta i sin artikel, han antyder att det snarare var det västerländska sättet att motta händelsen som är klandervärt. För ser man det bortom religiösa och etniska förtecken så är detta ett strålande exempel på den lyckade kapitalismen. Några framstående statsmän lyckas skapa sig en maktställning på världsmarknaden och säkrar därmed ett stort välstånd för sin befolkning som därtill leder till vittgående sociala reformer. Det låter som en våt timbrodröm att kunna predikas från finansdepartementet, kapitalismen leder faktiskt till gott för alla (sen hur välståendet och makten fördelas är en annan sak). Om man dessutom tänker på att USA:s ekonomiska överlägesenhet vid denna tidpunkt mindskade och därmed skapade ett vakuum på den ekonomiska marknaden (samt i förlängningen maktpolitiken) så blir denna handling snarast än mer lovvärt då OPEC-länderna (tillsammans med Japan) skapar viss ekonomisk och därmed politisk stabilitet. Vill vi tänka på hur det kunnat sett ut om den stora energikrisen inträffat 1973 samtidigt som dollarn, obunden till guld svämmade över världen, en härlig massinflation ahde lätt kunnat bli resultatet men plötsligt dök nya interessenter upp på marknaden som ville investera. Marknaden reglerar sig själv och skapar balans.

Så som jag nyss resonerat är det alltid godtagbart att säga, så länge det är rätt personer som uträttar dessa stordåd. Personligen tror jag inte ett ögonblick på marknadens självreglerande men ett glorifierande av att profitera på andra är i det närmaste synonymt med lycka och framgång i den nutida västerländska mytologin läs: den fria kapitalistiska marknaden. Nog är det kallat oljekrisen 1973 och inte energitillskottet eller varför inte den globala tillväxtens startskott för det sena 1900-talet, som jag nyss resonerade kan man omkonstruera händelsen så. Malm påpekar mycket riktigt att " ...[var] det då den våldsamma, mäktiga, skräckinjagande muslimen etablerades som karikatyr" samt " Härifrån daterar sig också den ständiga sammanblandningen mellan muslimer och människor från Mellanöstern, i trots mot det faktum att den överväldigande majoriteten av världens muslimer lever öster om Afghanistan, i länder som Indonesien, Indien, Bangladesh " Så som jag hittills resonerat har jag gjort motsvarande misstag som Malm nämligen att dra Västvärlden över en kam och ge den dess kulturella tillhörighet grundat på en religion. Det är alltså vi själva som väljer att uppfatta de senaste 30 årens händelser som en muslimisk farmmarch snarare än en kristen reträtt. Tänk hemska tanken den dag asiater och afrikaner börjar få ekonomisk makt som kan utmana vår egen. Att sedan genomsnittsmänniskan i Västvärlden, den vita gärna kristne är i absoluta tal en minoritet sett till hela världen ger ju den enda logiska slutsatsen att ett civilisationskrig måste utkämpas.

Här känns det lämpligt att påpeka att även jag är vit, dessutom man, dessutom uppväxt i norden som allmänt anses vara den socialt mest stabila regionen och en av de alldra rikaste. Faran jag ser för min lilla plats i världen är inte så mycket Islam eller någon annan kultur utan är snarare mina trångsynta och rädda grannar. För att då inte tala om eurarabien litteraturens författare. Vi lever i en värld där det västerländska moderna projektet och en kristen grundsyn inte längre automatiskt har tolkningsföreträde. Det är vad som nu börjar yttra sig i samhället och det är vad den växande Islamofobin (återigen dessa begrepp) vänder sig emot.
 
Tack vare kommunikationsexplosionen de senaste åren lever vi i mångt och mycket i en global masskultur. Hur skall den formas? Mina önskemål innefattar bl.a. en stark sekulär lagstiftning och en oberoende rättsinstans. Utmaningen ligger i att på sikt möta och omvärdera såväl andra kulturer som vår egen och hitta gemensamma lösningar. För att helt enkelt försöka backa till en segregerad och ekonomiskt dominerad världsbild av en part kommer särkerligen att kräva ett s.k. civilisationskrig... 

Det amerikanska valet

Så nu är cirkusen igång igen....det skall väljas president i USA.

Det tål att sägas att förra gången det skedde bekämpade den sittande presidenten krig och hade infört nya lagar som underlättade kampanjfinaniseringen och massiva skattesänkningar som framför allt gynnade de rika och infleteslerika företagarna samtidigt som tonvikten av hans reigiösa övertygelse ytterligare accentuerades. Om ni inte redan visste att USA är Guds land framför andra på jorden så kan ni även ta till er att till detta val började Gud direkt tala till Bush om hur han bäst skulle leda landet. 

När Gerorge Walker Bush för första gången tillträdde till makten kan det inte beskrivas som annat än en statskupp.

Aftonbladet rapporterar om en beräknad kostnad för presidentvalskampanjerna på omkring 800 miljoner för samtliga kandidater. http://www.aftonbladet.se/nyheter/usavalet/article1490570.ab Beräkningarna får än så länge tas med ro, men den slutgiltiga siffran kommer bli interessant att se.

Det är väldigt tydligt vad valet i USA handlar om, att vinna så mycket medieutrymme som möjligt. Det som är förvirrande är att ibland tar väljarna hänsyn till vad som sägs i dessa kampanjer, exakt vad det är vet inte många och det är vad mediestrategerna i kampanjerna försöker lista ut.  I TV4:s nyhetsrapportering 10/1-08 ställs frågan om vilka sakfrågor valet krestar kring. Frågan möts med åter en uppräkning om vem som eventuellt skulle kunna samla in mest pengar, vid nästa försök kommer något mummlande om sjukförsäkring för att mans edan faller in i de senaste spekulationerna kring Clinton/Obama. Man frestas att säga att för en gångs skull gör TV4 en objektiv framställning, det debatteras nämligen inte kring några sakfrågor! Man har sina standardsvar förberedda men det som kablas ut är allmänt hållna tal om amerikas överhöghet och personen i frågas lämplighet att styra dem vidare. Personkulten är total och ytterst få tycks veta vad den egentligen grundas på. Viktigare är dock att spekulera kring vilka nya personer med kampanjmiljoner och vilka åsikter de kan förväntas ha.
 
Det amerikanska två-parti systemet visar sig även det från sin bästa sida och en oinformerad utomstående som jag ser endast skillnaderna i huruvida aborter skall vara tillåtna eller ej och homsexuellas rätt. I övrigt är man överens om dödststraff och något delade om det ens skall finnas några restriktioner angående vapen. Fängelser skall få fortsätta att drivas som privata företag och givetvis skall man åtmindstone bygga färdig stängslet mot Mexico. Att påstå att någon ens skulle vara interesserad av att skriva på Kyoto-protokollet eller att för den sakens skulle sätta press på den inhemska industrin för miljöns skull är befängt. Att kalla någon liberal är i det närmaste ett skällord som minner om svag och den slutglitiga förolämpning som en gång för alla misskrediterar någon, kommunist. Att de svenska moderaterna står en bit till vänster om demokraterna är en annan sak, svaga vänsterradikaler måste de va.


I ärlighetens namn skall sägas att inte heller den svenska valrörelsen endast handlade om sakfrågorna, speciellt eftersom media helt stod för vilka ämnen som skulle tas upp i de Tv-sända debatterna. Känns mönstret igen? En annan interessant sak är hur lång tid respektive partiledare hade på sig att utveckla sina svar, ibland så mycket som en hel minut men det var ganska sällsynt. Respekten för politikerna ökar avsevärt hos mig när man hör dem i riksdagen vid ex. SVT24:s föredömliga sändningar, gott om tid att utveckla sakfrågorna och pratar om ämnena under förutsättning att de som lyssnar faktiskt förstår vad det handlar om. Vilken lättnad det är att höra en politiker tala om sakfrågor på ett insatt sätt och inte sällan kritisera andra med annat än slagord utan med faktiska argument. Så kanske inte så mycket politikerna själva men mediebevakningen gör att man undrar om de egentligen kan något. När kommer en statlig kanal som sänder alla riksdagens sammanträden, frågestunder och interpellationsdebatter? Utrymme för det finns det tack vare vår lysande digital-tv utbyggnad och de kommeersiella kanalerna verkar aldrig tröttna på att diversifiera sitt utbud så det är inte en helt orimlig tanke.

Men åter till det amerikanska valet. Kommer vem som nu än väljs verkligen kunna återupprätta förtroende på USA som en nation med politiker som åtmindstone försöker påverka sin egna marknad snanare än direkt styras av den? Inte så mycket kirget i Irak eller Afghanistan som det flagranta sättet att ignorera resten av världens länder i dessa fall har gjort att landet sällan nämns med respekt och ofta med öppet hat samt att alla andra länder med rätta är misstänksamma mot den amerikanska diplomatin. Att FN inte kommer spela en avgörande roll i världspolitiken är allom bekant, speciellt efter Buhs utnämning av först John Bolton och nu senast Zalmay Khalilzad som FN-ambassadör. En attack på Iran kanske inte längre är nära förestående men detta är endast av akademiskt intresse, det Bush under sin regeringsperiod visat är att USA helt öppet och trots protester från resten av världen kan invadera de länder han behagar.
 
Den ekonomiska lågkonjuktur som just nu härjar i USA är på kort sikt inte särskilt allvarlig men i ett längre perspektiv finns goda skäl att oroa sig. Vad händer när befolkningen i USA sluter upp mot att alla skall ha rätt till en allmän sjukförsäkring? Vad händer om Bush's alla skattesänkningar skall återställas? Vad händer med krigskostnaderna ju längre kriget pågår och säg rent hypotetiskt att man skulle försöka banta i krigsindustrin? Hur skall den genomsnittlige amerikanen få pengar till att konsumera när lönerna blir allt lägre och priserna går upp? Tänk på hur utsatt den amerikanska köttmarknaden och för den sakens skulle jordbruksnäringen är, vad händer om matpriserna skjuter i höjden? Oljeberoendet? Stora och svåra frågor som jag verkligen inte kan svara på och som jag är glad att jag slipper.

Arvet efter Bush håller på att få en sann amerikansk uppputsning. Den store ledaren som så skickligt lett amerikanerna att utöva sin tro och rätt, lett landet i kriget mot terrorismen samt stärkt den amerikanska ställningen i omvärden. Nu skall han kröna sin karriär genom att göra det omöjliga; skapa fred i mellanöstern. Denne stora statsman och utrikespoiltiska gignat för att inte tala om hans diplomatiska förmåga, han skall gör det omöjliga. Såväl Israel som Palestina är ju fria demokratier, ingen påverkan eller ockupation, murar, politiska mord och våld mot civilbefolkningen finns ju där. Två jämna men utåt sätt oförenliga nationer skall förbrödras under den store ledaren och eftervärlden kommer för alltid vara honom tacksam. Irak är ju en fri demokrati som bekant...

Segraren skriver som bekant historien. Mitt favorit media TV4 hade 10/1-08 även ett kort inslag om hur Venzuelas president Hugo Chavez hade hjälpt till i flyktingförhandlingarna, detta avslutades med en kommentar som löd   "..man kan anta att Chavez även kommer att använda detta tillfälle för att förbättra bilden av sig själv och skaffa sig politiska poäng". Efter rapportaget om Bush's förhandlingar om fred i mellanöster kom dock inte samma kommentar...
    


Den svenska litterära kulturen...


ang. artikeln " Att skapa en Nobelvinnare i litteratur tar sin tid"
 av Anders Ekström Sydsvenska Dagbladet 11/10-2007

Kulten kring nobelpriset når hela tiden nya höjder såväl som lågvattenmärken. Ovan nämnda artikel försöker belysa de marknadsekonomiska och kommersiella effekterna av ett nobelpris i litteratur. I sig en tankvärd fråga men det mynnar ut i ett sökande efter en väg att marknadsföra sig till ett nobelpris. Självklart är det just detta idol-liknande upplägg som rubriken syftar på menat att motbevisas, ett nobelpris kan inte uppnås med hjälp av en PR-konsult eller ett produktionsbolag. Men vilka preferenser används för att visa detta? Artikeln hamnar i gränslandet mellan en undersökning om de kommersiella krafterna, förlagens verksamhet och en outtalad frågeställning om man på estetiska grunder verkligen kan ge ett nobelpris till någon som inte är "känd" för den svenska allmänheten eller i varje fall för de svenska förlagen eller bokhandlarna. Efter detta kommer en apoteos där nobelpriset i litteratur jämförs med Melodifestivalen där det är den senare som får sig en släng av sleven.

Anses man som läsare så obegåvad att man måste referar till Melodifestivalen? Förutsätts man inte längre känna till något annat kulturellt evenemang?

Problemet med artikeln är att den snarast bevisar den tes den förmodas motbevisa. Lite skrap på ytan om det som påstås vara de styrande elementen bakom med en "najs finish" på sagda yta som förklarar hur de svenska företagarna (förlagen och bokhandlarna) kämpar mot en föråldrad svensk instutition som inte kan rätta sig efter eller ens inse de kommersiella behoven. Om man vill motverka detta, varför då inte skriva en artikel om hur just dessa företagare varje år försöker skapa den köphausse som nu är en närmast självklar följd av att en nobelpristagare utses? Interessant vore att se hur detta rent praktiskt går till eller är det faktiskt så att svenska bokläsare självmant söker upp dessa pristagare? Hur står försäljningssiffrorna mot lånestatistiken? Vad tycker dessa företagare är en bra respektive dålig pristagare ur marknadsförings och säljsynpunkt?

Det estetiska kan vi ju som bekant lämna därhän...Priset som sådant anses oftast inte ha någon betydande påverkan på just det estetiska utan är snarast att betrakta som en ekonomisk uppmuntran? Här är det inte klart vart artikelförfattaren vill komma med sitt resonemang. Finns det i själva verket en estetisk kvalité som inte kan mätas i kommersiella termer?

Sedan då den jämförande avslutningen, den som skall få oss att känna oss bekväma, den vi lätt skall relatera till, den som skall sammanfatta artikeln. Melodifestivalen. Sen när är nobelpriset ett medieföretagssponsrat jippo utan kulturella värden? Genom denna liknelse synliggörs inte skillnaden dem emellan utan snarast söker man lägga beslag på nobleprisets integritet genom att nedföra det till något för den gängse kulturjournalisten fattbart.

Vad är den svenska litterära kulturen när vi måste likna saker vid företagssponsrade TV-shower för att beskriva något? När vi inte kan resonera på ett vettigt och intellektuellt vis om de få saker som ännu styrs av estetisk smak och lärda män och kvinnors uppfattning snarare än vad marknaden berättar för oss är det rätta?

Den svenska litterära kulturen borde ta sin grund snarare i den svenska akademin än i en strävan att upphöja den kommersiella kulturen till instutition....


Förvirrad...

Jag har just läst ur boken Fem filosofiska frågor av Folke Tersman.

En utmärkt bok som beskriver 5 av den moderna fiolosofins viktigaste frågeställningar.....och det går runt runt i mitt huvud...Jag har t.o.m. fått en fysisk förnimmning av yrsel när jag läst vissa passager och just nu vet jag inte huruvida eller på vilket sätt världen existerar och jag förstod nog inte tillnärmeslevis allt jag läste...

Jag läste idag om Goodmans paradox. Det interessanta är hur man resonerar kring människans perception. Kan vi stödja oss på våra empiriska slutledningar? Kan vi tro på det vi förnimmar med våra sinnen? Om vi kan det, kan vi bara tro på det vi förnimmar med våra sinnen?

Om vi bevisligen sett att solen går upp varje dag under vår levnad, vad får oss att tro att den kommer gå upp igen i morgon? Skall vi tro att den gör det med grundval av att vi sett den gå upp hittils, trots att vi faktiskt inte sett den gå upp i morgon än?

Inte bara framtiden kan vara svår att konkret uppleva utan även saker som existerar här och nu men inte är synbara. En vattendroppe består av 2 väteatomer och en syre? det har vi empiriskt slutit oss till, består då alla vattendroppar av samma sak, trots att vi inte undersökt dem? Vi kan ju inte veta det förrän vi tagit dem alla under ett mikroskop men ändå konstaterar vi av det synliga att dem gör det. Alltså använder vi vår perception, vår förförståelse vi gör antagenden baserade på empiriska observationer. Men är det det enda antagandet man kan göra tack vare dessa observationer? Och om det finns andra samband som vi inte kan se? Det tog ju ett tag för männsikan att upfinna mikroskop och många tusen år innan dess definierade man vatten som just vatten. Men tänk om man skulle identifiera det som vattenb, enligt premissen att det består av 2 väteatomer och en syre? Blir det något annat bara för att jag byter namn? Är det mer osant att kalla det vattenb än vatten , och vad är i så fall vatten eftersom det inte alltid definierats efter premissen H2O?

Ja alla dessa typer av frågor snurrar i mitt huvud just nu...


Jag tänker inte ens börja förklar hur Goodman löser sin paradox (inom parentes sagt så görs det genom ett antagande om att det vi upplever är det sanna, alltså precis det man motsätter sig från början)...komplicerat och hur mycket jag har förstått....komplicerat...


Men anledningen till att jag skriver detta på bloggen är: jag började ju tänka! Inte alls vanligt och dessutom till den milda grad att jag aktiverade mig själv (skrev blogg) och kommer att bära med mig dessa funderingar vidare...så läs fiolosofins problem....kan ni inte lösa dem? då är ni i alla fall visare än när ni startade...

Platon: Det enda sättet att komma närmare idéernas värd är att bryta motsatser mot varandra.

Aristoteles försvarstal: Jag vet i alla fall att jag inte vet, därför vet jag mer än alla andra som tror att dem vet. 

Där har vi orsaken...


Bushs tortyr!

Kort kommentar till Bushs utspel om att USA skall sluta med tortyr.

 "...USA:s president George W Bush har gett order om att säkerhetstjänsten CIA:s fångläger och förhör ska skötas så att Genèvekonventionens förbud mot tortyr av krigsfångar efterlevs..."  DN 20/7 -07

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=672857

Jag skrev detta svar på Tharands blogg, och insåg sen att det även passade att publicera på min egen...

Ack ack....utspel till trots så stärker det bara det amerikanska imperiet. Som du [Tharand] mycket riktigt påpekar som innebär uttalandet en tyst bekännelse, men varför görs det? Jo för att visa att USA närsomhelst kan ta upp vilken fråga som helst och demonstrera sitt oberoende. Inte bara struntar dem i genevékonventionen, de kan öppet erkänna det och skickar därför meddelandet till alla världens andra stater. Vi kan göra vad vi vill, gör vi fel kan vi t.o.m. erkänna det efteråt och ingen kan göra nått! Så amerikanerna har nog kvar sina fångläger och fortsätter med tortyren...

Så läs Noam Chomsky: Hegemony or Survival, Americas quest for global dominance så ser ni varifrån jag hämtat inspiration...

Sommarnöjen

En kortare betraktelse över livet i en mellanstor svensk tätort en sommardag i juli.....

Det regnar inte ännu....jag kunde varit lycklig över solen som sken i förmiddags, men sedan himmeln är kantad med mörka moln och med översvämmningen i förra veckan färskt i minnet väntar jag således på regnet.....

Tiden är ur led....jag kan ej längre skilja dagar, veckor och timmar åt....jag vet ej dagens datum jag vet ej veckans nummer...tiden är ur led och ändå likt förbannat är jag styrd av den. Jag ser ständigt uppfodrande mot klockan, i hopp om att det där TV-programmet snart skall komma, i hopp om att det skall vara tid för lunch, i hopp om att jag skall ha tid att läsa bara lite till, i hopp om att lillebror skall komma hem, i hopp om att någonting.....vad som helst skall hända! De få hållpunkter man har under dagen mäts av gammal vana i klockslag och timmar, trots att det inte egentligen är nödvändigt. Varför denna fixering nu när tiden inte finns? Nu när jag inte måste anpassas efter någon annan, varför väljer jag att anpassa mitt liv efter klockan?

Man hade kunnat hoppas att detta var utagerat....men nu skall dem driva igenom en ny eu-konstitution i alla fall. Gör det enda vettiga: www.folkomrostning.nu skriv ert namn på den elektroniska listan och vänta och hoppas. Kör poltikerna över detta så är vi inte längre en självständig nation utan en del av en större europeisk stat.

Sommarens politiska behållning är annars humorserien Yes! Minister som sänds på BBC Prime varje dag 12.30 svensk tid. En underbar satir över babblandet, ineffektiviteten och kohandlandet inom politiken.

För tillfället läser jag två böcker: Eric Schlossers Pengar som gräs och Oscar Wildes The Pictrue of Dorian Gray. Båda rekommenderas varmt och kommer att diskuteras och resenceras senare i bloggen.

Men för nu får det räcka med svammel.....Yes Minister börjar ju snart!

RSS 2.0