Den svenska litterära kulturen...
ang. artikeln " Att skapa en Nobelvinnare i litteratur tar sin tid"
av Anders Ekström Sydsvenska Dagbladet 11/10-2007
Kulten kring nobelpriset når hela tiden nya höjder såväl som lågvattenmärken. Ovan nämnda artikel försöker belysa de marknadsekonomiska och kommersiella effekterna av ett nobelpris i litteratur. I sig en tankvärd fråga men det mynnar ut i ett sökande efter en väg att marknadsföra sig till ett nobelpris. Självklart är det just detta idol-liknande upplägg som rubriken syftar på menat att motbevisas, ett nobelpris kan inte uppnås med hjälp av en PR-konsult eller ett produktionsbolag. Men vilka preferenser används för att visa detta? Artikeln hamnar i gränslandet mellan en undersökning om de kommersiella krafterna, förlagens verksamhet och en outtalad frågeställning om man på estetiska grunder verkligen kan ge ett nobelpris till någon som inte är "känd" för den svenska allmänheten eller i varje fall för de svenska förlagen eller bokhandlarna. Efter detta kommer en apoteos där nobelpriset i litteratur jämförs med Melodifestivalen där det är den senare som får sig en släng av sleven.
Anses man som läsare så obegåvad att man måste referar till Melodifestivalen? Förutsätts man inte längre känna till något annat kulturellt evenemang?
Problemet med artikeln är att den snarast bevisar den tes den förmodas motbevisa. Lite skrap på ytan om det som påstås vara de styrande elementen bakom med en "najs finish" på sagda yta som förklarar hur de svenska företagarna (förlagen och bokhandlarna) kämpar mot en föråldrad svensk instutition som inte kan rätta sig efter eller ens inse de kommersiella behoven. Om man vill motverka detta, varför då inte skriva en artikel om hur just dessa företagare varje år försöker skapa den köphausse som nu är en närmast självklar följd av att en nobelpristagare utses? Interessant vore att se hur detta rent praktiskt går till eller är det faktiskt så att svenska bokläsare självmant söker upp dessa pristagare? Hur står försäljningssiffrorna mot lånestatistiken? Vad tycker dessa företagare är en bra respektive dålig pristagare ur marknadsförings och säljsynpunkt?
Det estetiska kan vi ju som bekant lämna därhän...Priset som sådant anses oftast inte ha någon betydande påverkan på just det estetiska utan är snarast att betrakta som en ekonomisk uppmuntran? Här är det inte klart vart artikelförfattaren vill komma med sitt resonemang. Finns det i själva verket en estetisk kvalité som inte kan mätas i kommersiella termer?
Sedan då den jämförande avslutningen, den som skall få oss att känna oss bekväma, den vi lätt skall relatera till, den som skall sammanfatta artikeln. Melodifestivalen. Sen när är nobelpriset ett medieföretagssponsrat jippo utan kulturella värden? Genom denna liknelse synliggörs inte skillnaden dem emellan utan snarast söker man lägga beslag på nobleprisets integritet genom att nedföra det till något för den gängse kulturjournalisten fattbart.
Vad är den svenska litterära kulturen när vi måste likna saker vid företagssponsrade TV-shower för att beskriva något? När vi inte kan resonera på ett vettigt och intellektuellt vis om de få saker som ännu styrs av estetisk smak och lärda män och kvinnors uppfattning snarare än vad marknaden berättar för oss är det rätta?
Den svenska litterära kulturen borde ta sin grund snarare i den svenska akademin än i en strävan att upphöja den kommersiella kulturen till instutition....
Jag tycker bara att det är positivt att det bildas en köphausse kring nobelpristagarna i litteratur. De som får nobelpriset skildrar ju ofta viktiga och kontroversiella frågor som gör allmänheten och mänskligheten större nytta än den grupp överskattade svenska författare som det inte är politiskt korrekt att peka gör...
Man kan ju enkelt påstå att nobelpriset påverkas av marknadsekonomiska intressen, såsom produktplacering och politiska marknadsvärdesupplysningsförhandlingar. Men vad är icke så?
Det som driver en kommité såsom nobelprisgruppen är väl enbart såväl syftesenliga som intresseintresserade statliga förmåner. Det vi alla bör fråga oss är följande scenario: vad händer när den humanitära stiftelsen av prokära medelålders vita män börjar utmåla fienden som den kulturförnedrande antagonisten likgiltiga inställning till det sociala sammanhanget? Vem har vi då att döma? Den fria viljan? Nej! Det Platon predikade var icke desto mindre rättvist för den svagare människan, utan syftade till att uppskatta det egentliga målet med protoganistigt självmedvetenhet. Vidare anses det icke såtillvida tillbörligt att förse den så kallade kultureliten med verktyg att åstakomme det den för tillfället verkar göra. Vilken kvällstidning som helst rapporterar gladeligen det senast skedde kvällen innan fakta presenterades/producerades utan redaktörens direkta medgivande, såsom uteslutande av fakta och/eller bild. Doris Lessing skapade sin egen verklighet på samma predicier som den allmängiltiga mångskapande humus erectus. Vari ligger då det fallosinriktade dilemmat? De trovärdighetsinriktade missförståndshandikappade meningsskiljaktigheter i Horace Engdahls utfall härom veckan? Det ligger i det mänskliga omvärldsliga medvetande. Gud ser allt.
God Jul Björn!
