Ett samtal om politik...
Nyss hemkommen från Lunds filosoficirkeln där Katrine Kielos var gäst. Hon diskuterade tillsammans med Per Svensson kring politik och globaliseringens påverkan. Ett intressant samtal som hade många goda poänger.
Det är skönt att konstatera att det är fler som ser igenom den vansinniga passivitet som råder bland svenska politiker i allmänhet och den nuvarande regeringen i synnerhet. Den svenska poltiska debattens totala avsaknad av ett europeiskt perspektiv blev ett av temana under kvällen.
Att krisen i europa är politisk snarare än ekonomisk eller man kanske skulle kunna säga tack vare den bristande politiken har det blivit en ekonomsik kris framförde Kielos på ett förtjänstfullt sätt. Hon nämnde även att det inte går att komma ifrån det faktum att det är fler av den nya tidens mitten-höger regeringar som i europa än på länge och att det är lite för många för att man skall kunna undvika att dra någon form av slutsats av det, rätt så men jag tyckte att det kunde formulerats skarpare och givigts större tyngd. Vad som framför allt var skönt att höra är att fler har uppmärksammat den rådande ekonomiska politikens samanbrott och daterat det till 2008. Inget evolutionerande men det förtjänas att sägas och Kielos var tydlig med att alla poltiska partier, i varje fall på sitt eget lilla sätt köpt den nu rådande ekonomiska teorin (läs kvartaskapitalimen) och att politiken i stort var handlingsförlamad. Min övertygelse är att detta erkännande från en socialdemokratisk, miljöpartistisk eller vänsterpartistisk företrädare skulle genast få ett erkännande i opinionsmätningarna. Sedan handlar det om att formulera ett alternativ och det kan som Kielos i en parallell med tiden efter 1929 mycket riktigt påpekar ta ganska lång tid.
Vad jag saknade av samtalet är i korthet ett ifrågasättande av ekonomi som allerådande politisk projekt, samhällsbyggare och de facto religion som finns idag. Visst måste vi ha sunda ekonomiska beräkningar och modeller men om politikerna skall kunna återta problemformuleringsprivilegiet från ekomoerna (och numera Franfurt-sanktionerade stadsöverhuvuden, statskupp någon?) så krävs det att man åter våga säga högt och tydligt: jag räknar inte på detta - jag gör det för att jag tror det är rätt!
Om vi skulle kunna ha en politisk debatt där andra värden än ekonomiska finns eller där frågor som kultur, skolpolitik, åldringsvård, sjukhus, (eller för att tala med moralliberalister ansvar, frihet, rättigheter, jämlikhet) inte alltid åtföljs av en pennigsumma då krävs det att vi vågar göra upp med de senaste 15-20 års poltiska val; att låta penningpolitik och "marknaden" ta det poltiska problemformuleringsprivilegiet.
Politik kan inte reduceras eller försvinna, det finns hela tiden där. Utan att gå allt för djupt in i den diskussionen så kräver alla form av maktutövning politik. Vi lever i en tid när politiken har förflyttats från demokratiska institutioner i högre grad än allt före 1950 och befinner sig nu hos "marknaden" eller finansinstitut, privatpersoner eller en socioekonomisk maktelit (väl själv efter politisk inriktning). Ett är i varje fall säkert, våra folkvalda politiker, om de inte direkt tillhör några av de tidigare nämnda grupper, vilket en allt större del gör (redovisning av partibidrag någon?) har den inte längre. Det är inte konstigt att folkvalda politiker inte har något större förtroende, att unga inte vill bli politiker, att man talar om ett demokratiskt underskott och att populitiska enfrågepartier (invandringen) eller något mer sofistikerade pr-byråer (arbetslinjen, sänk skatten, ansvar) dominerar.
En seriös diskussion måste tas om mål- och resultatstyrningen, utvärderingar och kvalitetsgranskning, projektarbetandet samt organisationsflugor (lean, tqm, balance scorcard och alla försvenskningar och varianter) och den makt de numera utgör i såväl offentlig förvaltnig som politisk praktik. Denna diskussion kan startas helt utan partipolitiska ingångar men det är tveksamt om resultatet kan sluta i annat, gott så för politik är att visa en åsikt, inte att polera yta efter behag.
Det var en trevlig diskussion och en hövlig samtalston och det känns tråkigt att som avslutning behöva göra en bemärkning som är negativ om Kielos och Svensson. Med tanke på ämnet såväl som mina invändningar är det slående hur media endast nämndes som en bisats av Kielos och inte annars. Faktum är ju att bägge personer är anställda av vinsdrivande tidningar! Det betyder inte att de inte kan vara poltiska, men det innebär att deras jobb inte främst är att vara politiska utan att sälja tidningar. Just Kielos och Svenssons bidrag till detta är att dikskutera politik, inga skugga faller över dem men jag tycker att diskussions allvar och försök till förklaring kräver att detta i varje fall nämns. Som en avslutande påminnelse kan sägas: se till att inte Adelsohn Liljeroth (blubby) helt får montera ner den ekonomiskt och politisk oberoende nyhetsrapporteringen... och ja! det är hennes främsta uppdrag, det står bortom allt rimligt tvivel. Tycker ni att det redan nu är ett torftigt och inskränkt politiskt samtal och att TV4 inte möjlitvis kan sända sämre program, mer vinklade s.k. nyheter och mer reklam....tänk hur det skulle se ut utan SVT....
Network Culture
Stötte på en väldigt intressant artikel som vill förklara det samhälle som håller på att uppstå och den kultur som såväl leder in i detsamma som följer som konsekvens...
http://www.eurozine.com/articles/2010-01-14-varnelis-en.html
Avslutningen är trösterik och kallar som ett manifest till handling:
"The question we face at the dawn of network culture is whether we, the inhabitants of our networked publics, can reach across our micro-clustered worlds to coalesce into a force capable of understanding the condition we are in. Can we produce positive change, preserving what is good about network culture and changing what is bad – or are we doomed to dissipate into the network?"
Därför känns länken berättigad....
Fetisch
Läste just Alf Hornborg's artikel i DN (25/5)
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=773452
Det interessanta med detta är hans hänvisning till denna övertro på fenomen. Att detta går rakt igenom historien och är en grundläggande del i vår flock, vår civilisation, oavsett om vi benämner det gud eller mammon. Hornborg drar en helt korrekt slutsats i att dagens bankväsende har en ouppnålig och allsmäktig makt över det oförstående folket som sprider de myter vi blir matade med, exemplet med bankboken som förräntar sig är träffande speciellt som det belyser det faktum att makten redan från barnsben ges närmast religiösa förtecken. Vem minns inte Kung av Guds nåde? En fascinerande tankegång, speciellt när man ger det moderna associationer.; Borg, Odell och den osynliga handen som sveper genom staten och avreglerar och privatiserar för allmänhetens bästa.
Men vad gör detta för verkligheten? Kan vi inte bara acceptera att ett fåtal kommer styra ett flertal? Vad har historien givigt oss för lösning?
Dessa frågeställningar måste besvaras tillsamans eftersom de glider in i varandra. Dagens realitet, situationen som vi utgår ifrån är uppbyggd kring flertalet av dessa fetischer eller fenomen, de definierar samhället och har alltid gjort. Ser vi historiskt så har människor alltid samlats kring en trosuppfattning ( eller som på senare tider uppfattningen om att förkasta en ) samt implementerat vissa redskap i byggandet av inbördes relationer samt uttryck för oss själva eller vår tro ( pengar, reliker, smycken, tavlor, shopping, klimatmedvetenhet ) enkelt sammanfattat varor och konst. Detta är byggstenar i vår kultur, ett kitt för att forma en heterogen eller i alla fall normativ grupp som vi kan kalla samhälle. Eftersom dessa kulturella artefakter eller med Hornborgs ord fetischer svarar för grunden i vår samhällsbyggnad kan de ju rimligtvis inte raseras utan att rasera densamma. Här drar vi så lärdom av historien. Ett samhälle kan rasera sina kulturella byggstenar och överleva, så länge man byter ut det mot något nytt.
I denna västerländska civilisation är ett av våra främsta hornörsord progression. Detta är vad man benämner den nyss nämnda process. Vi har gjort framsteg sedan sist, vi dyrkar inte solgudar och trästatyetter ( försök med privatisering/globalisering och kärnkraftverk/vindkraftverk ), vi ber inte till en fruktbarhetsgudinna ( nej ingen feminin längre men nasdaq ) och vi håller defintivt inte på med sånt tjafs som att köpa lyckobringande amuletter och besvärjelser ( handväska och nattkräm ) vi tror inte längre på tomtar och troll ( elektroner och radioaktiv strålning ) ja så här kan man fortsätta länge till... Därmed inte sagt att detta inte är progression, det kan det mycket väl vara men vårt kollektiv behandlar fortfarande dessa fenomen på samma sätt! Sen kan man diskutera om inte tron på Bigbang och Gud är samma sak d.v.s det finns något allomfattande och något som varade före detta liv som styr/styrde.
För att finna en mening i Hornbergs artikel så tycks den enligt mig peka på två övergripande tester:
Ett. Detta fetisch och kulturbildande ( mitt ord ) är i grunden männskligt beteende och därmed ofrånkomligt samt oantastligt rent moraliskt, som fenomen betraktat och icke dess effekter.
Två. De mönster som är nu rådande är inte eviga, inte oförstörbara. Om vi kan se saker och ting för vad det är finns hopp om förändring och progression.
Ska man dessutom läsa in ett förtäckt budskap ser jag rubriken som talande. "Maskinen som fetisch" ; Människan är ännu herre över maskinen. Vi skapade den och vi kan förstöra den och ersätta den. Varför skall vi tillbe den? I detta finns tron på människan och på dess gemensamma, samhället. Humanism före naturvetenskap.
Såväl Hornberg som jag lämnar något obesvarat. Den styrande kraften, den ordning som implementeras i Hornbergs artikel, min frågeställning om fåtalet och flertalet. Detta lämnar vi ännu därhän...
Förvirrad...
Jag har just läst ur boken Fem filosofiska frågor av Folke Tersman.
En utmärkt bok som beskriver 5 av den moderna fiolosofins viktigaste frågeställningar.....och det går runt runt i mitt huvud...Jag har t.o.m. fått en fysisk förnimmning av yrsel när jag läst vissa passager och just nu vet jag inte huruvida eller på vilket sätt världen existerar och jag förstod nog inte tillnärmeslevis allt jag läste...
Jag läste idag om Goodmans paradox. Det interessanta är hur man resonerar kring människans perception. Kan vi stödja oss på våra empiriska slutledningar? Kan vi tro på det vi förnimmar med våra sinnen? Om vi kan det, kan vi bara tro på det vi förnimmar med våra sinnen?
Om vi bevisligen sett att solen går upp varje dag under vår levnad, vad får oss att tro att den kommer gå upp igen i morgon? Skall vi tro att den gör det med grundval av att vi sett den gå upp hittils, trots att vi faktiskt inte sett den gå upp i morgon än?
Inte bara framtiden kan vara svår att konkret uppleva utan även saker som existerar här och nu men inte är synbara. En vattendroppe består av 2 väteatomer och en syre? det har vi empiriskt slutit oss till, består då alla vattendroppar av samma sak, trots att vi inte undersökt dem? Vi kan ju inte veta det förrän vi tagit dem alla under ett mikroskop men ändå konstaterar vi av det synliga att dem gör det. Alltså använder vi vår perception, vår förförståelse vi gör antagenden baserade på empiriska observationer. Men är det det enda antagandet man kan göra tack vare dessa observationer? Och om det finns andra samband som vi inte kan se? Det tog ju ett tag för männsikan att upfinna mikroskop och många tusen år innan dess definierade man vatten som just vatten. Men tänk om man skulle identifiera det som vattenb, enligt premissen att det består av 2 väteatomer och en syre? Blir det något annat bara för att jag byter namn? Är det mer osant att kalla det vattenb än vatten , och vad är i så fall vatten eftersom det inte alltid definierats efter premissen H2O?
Ja alla dessa typer av frågor snurrar i mitt huvud just nu...
Jag tänker inte ens börja förklar hur Goodman löser sin paradox (inom parentes sagt så görs det genom ett antagande om att det vi upplever är det sanna, alltså precis det man motsätter sig från början)...komplicerat och hur mycket jag har förstått....komplicerat...
Men anledningen till att jag skriver detta på bloggen är: jag började ju tänka! Inte alls vanligt och dessutom till den milda grad att jag aktiverade mig själv (skrev blogg) och kommer att bära med mig dessa funderingar vidare...så läs fiolosofins problem....kan ni inte lösa dem? då är ni i alla fall visare än när ni startade...
Platon: Det enda sättet att komma närmare idéernas värd är att bryta motsatser mot varandra.
Aristoteles försvarstal: Jag vet i alla fall att jag inte vet, därför vet jag mer än alla andra som tror att dem vet.
Där har vi orsaken...
Ögonblick
hmmmm allt började med att en vän skickade en dikt till mig som handlade förgängligheten hos ett ögonblick... svältfödd på fiolsofiska disskussioner som jag är svarade jag skyndsamt....
Så vad är ett ögonblick?
Själv anförde jag att det är en subjektiv uppfattning. Eftersom det är subjektivt så finns heller ingen tidsram för ög. För mig är det snarast hur länge jag kan hålla en ensam tanke, hur länge jag kan uppfatat en doft eller hur länge jag kan se ut över ett landskap. Kort sagt så länge jag kan befinna mig i nuet och uppleva en sak. Så länge jag utan reflektion kan ta emot intryck.
Men vad händer under ett ögonblick? Eftersom jag hävdat att ög. är subjektivt så innebär det ju att det inte händer något annat alls i världen, att den inte existerar så länge jag inte tar in den? Eller finns det en form av kollektivt sammanhang, att alla männsikor ög. tillsammans bildar ett liv och att vi samfällt växlar ögonblick med varandra. Just nu sover nån, just nu får någon en kyss, just nu gråter nån e.t.c. är dem kollektiva ögonblicken summan av vårt liv? Färdas vi mellan förutbestämda ögonblick?
Men om någon annan är närvarande under mitt ögonblick, existerar dem? Jag kan ju dessutom förnimma andra männsikor, minnas ett ord, en beröring, en gest och göra det till mitt ögonblick?
Är ett ögonblick en omedveten gestalting av något som får ett att släppa det medvetna till förmån för det omedvetna? Är ögonblicket ett tillfälle då det undermedvetna tar kommandot?
Allt detta aktualiseras återigen när jag utför nått, är min uppfattning om vad jag just gjort det verkliga eller var det jag just presterade det enda verkliga. Att sätta det i relation mellan männsikor övertygade mig om att det måste vara en kombination. Jag kan ju ex. prata med en vän, säga en sak och vara noga med att endast låta mitt tal och inte min kropp vara min avsikt, jag kan skriva något till en vän och denne kan direkt veta att jag menar ett motsatt. Att jag är ironisk, att jag skämtar. Vi delar en gemensam förtsåelse för ur den andre resonerar och beter sig vilket gör att vi kan avläsa den ögonblicksinformation vi får och validera dess betydelse och sannolikhet. Finns det alltså då ett kollektivt medvetande som existerar utanför ögonblicket? Eller är den processen uppstyckad i ögonblick, vilket skulle medföra att endast ens personliga minne existerar mellan ögonblivcken, alltså ögonblicket är subjektivt?
Jag presenterar inga svar men jag var tvungen att försöka konkretisera mina tankar. Har jag därigenom konkretiserat mig själv? Existerar först nu mina tankar även om jag har påverkats av dem redan innan? Jag är en sann Platoniker som tror att det är endast genom att bryta motsatser mot varandra som vi kan komma närmare sanningen eller det sanna. Därför detta inlägg!
En del av lyckan....
Varför blir man så lycklig när man känner att man gjort något bra?
När man gör något som ger en så mycket tillbaka att man kan fokusera och återfokusera gång efter anna, höja sin prestation gån efter annan och fortfarande tycka att det är spännande och givande. När man trvis i den roll amn har, man känner att man är bra i den rollen. Om man är bra eller dålig är inte så viktigt om man känner sig lugn och bra i sin roll. Alla dessa tingh har gjort mig lycklig nu ikväll.
Det finns en väldigt rofylld del av lyckan. Plötsligt ser man tiden an, världen rusar inte förbi eller man själv ifrån den utan man tar in nya intryck och får nya idéer och tankar. Alla andra blir så mycket trevligare och man själv blir upprymd och vill dela med sig, skoja prata och berätta. Sedan blir alltid jag melakonlisk, som jag alltid blir och tänker på andra saker och på hur flyktigt allting är men när man är lycklig kommer man oftast tillbaka igen till det här lugan lyckliga tillståndet.
Dessutom blir man så skönt trött när man gjort någonting bra. En avslappning i hjärnan och musklerna som för en gångs skull känns helt naturlig. Jag tycker om det här med att veta att just nu finns det bara en sak jag kan fokusera på, som tar upp min tid så fullständigt att ingen, inte ens jag själv kan kräva mer. Då blir allt annat en bonus och i ljuset av den goda prestation man redan utfört och därmed så mycket roligare.
Sedan har vi det med att återuppleva, att på nytt bli ett med något manredan känner till. Om än kanske inte i detalj så i dem stora dragen, såväl en roll som en situation som ett verk. Man får en skön känsla av visshet, man vet vad som kommer och kan därför ta det med lite mer ro.
När man gör något som ger en så mycket tillbaka att man kan fokusera och återfokusera gång efter anna, höja sin prestation gån efter annan och fortfarande tycka att det är spännande och givande. När man trvis i den roll amn har, man känner att man är bra i den rollen. Om man är bra eller dålig är inte så viktigt om man känner sig lugn och bra i sin roll. Alla dessa tingh har gjort mig lycklig nu ikväll.
Det finns en väldigt rofylld del av lyckan. Plötsligt ser man tiden an, världen rusar inte förbi eller man själv ifrån den utan man tar in nya intryck och får nya idéer och tankar. Alla andra blir så mycket trevligare och man själv blir upprymd och vill dela med sig, skoja prata och berätta. Sedan blir alltid jag melakonlisk, som jag alltid blir och tänker på andra saker och på hur flyktigt allting är men när man är lycklig kommer man oftast tillbaka igen till det här lugan lyckliga tillståndet.
Dessutom blir man så skönt trött när man gjort någonting bra. En avslappning i hjärnan och musklerna som för en gångs skull känns helt naturlig. Jag tycker om det här med att veta att just nu finns det bara en sak jag kan fokusera på, som tar upp min tid så fullständigt att ingen, inte ens jag själv kan kräva mer. Då blir allt annat en bonus och i ljuset av den goda prestation man redan utfört och därmed så mycket roligare.
Sedan har vi det med att återuppleva, att på nytt bli ett med något manredan känner till. Om än kanske inte i detalj så i dem stora dragen, såväl en roll som en situation som ett verk. Man får en skön känsla av visshet, man vet vad som kommer och kan därför ta det med lite mer ro.
