Post game analasys
Det är i det ljuset som resultatet i EU-valet ska se"
Den alltid lika skickliga Nisha Besara på Dagens Arena hittar en annan intressant analys av valet i sin artikel "Förstärk Personvalet" (http://www.dagensarena.se/text/2009/06/forstark-personvalet) hon driver tesen att riksdagen och demokratin i stort har att tjäna på att öppna upp för personvalet för att på så vis minska den hårda partistyrningen. Rent principiellt måste man hålla med i hennes slutsats det enda märkliga är att denna analys grundar sig återigen på EU-valet och ger resultat i ett inrikespolitiskt läge. Här har vi väl gränsen för vilken typ av direkt applicerbara lärdomar som kan dras.
I Robert Sundbergs otroligt torra krönika "Geografisk analys av EU-valet" (http://www.dalademokraten.se/Templates/pages/news.aspx?id=73861&epslanguage=sv) återfinns dock en riktig finess. I parentes har han skrivet ut antalet röster i procentenheter även innefattande de som ej röstade. Plötsligt svindlar tanken när man ser att av alla röstberättigade har endast 10,8 % av väljarna röstat på S och 8 % röstat på M. Naturligtvis kan man inte räkna såhär på annat sätt än att illustrera ett tankeexperiment eller om man så vill förmedla en poäng. Poäng blir således att det som alla partier gjort fel är att de inte kunnat engagera mer än ytterst liten del av befolkningen och vad kan man dra för slutsatser av det?
Nej lärdomen måste vara att nå ut med en beskrivning av verkligheten och det faktum att politik kan ändra den. Så når man desillusionerade yngre väljare likaväl som pensionärer. Man måste med andra ord presentera ett alternativ till den ekonomiska politik som förts de sista åren för att det är uppenbar för alla och envar att så som vi har det nu vill vi inte ha det!
EU-valet
Reklam är kultur!
Reklam är kultur! Det kunde lika gärna varit rubriken för artiklen på DN debatt idag 5/5 2008
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=766590
De sex moderaterna som utan omsvep manar detta utspel som en hörnsten i hela alliansens valprogram inför 2010 lär nog få en och annan alliansmedlem att tänka på om det inte vore bättre att även formellt gå samman och kalla sig för det moderata samlingspartiet istället.
Kultur kan och måste vara en del av ekonomin är huvudpunkten för detta inlägg och det är den slutsatsen som gör det så galet. När man börjar resonera om kultur endast som en budgetpost som skall subventioneras och planeras så missar man hela poängen. Kultur är något som skapas, återupplevs och ställer frågor! Självklart måste man allokera ekonomiska resurser och självklart är det välkomemt med privata initiativ och beställare men det är inte vad denna debattartikel handlar om. Det handlar om att sucessivt dra bort det statliga stödet och ersätta det med en ren privat finansiering.
Den kulturella sponsring som föreslås med idrotten som modell, exakt hur kommer det att gestalta sig? När idag idrottsarenor, de aktivas kläder (privata såväl som de tävlande), tv-annonser och lotteriförsäljning är så kapitalet tar sig uttryck (för att inte tala om de penningstinna övergångarna mellan stora idrottsklubbar) hur skall detta överföras till kulturen?
Skall Martin Fröst's klarinett ha en Axfood logga eller kanske mer passande en singering av Maria Schottenius? Skall Uppsala statdsteater sätta upp föreställningen "Skandia ett familjeföretag" ?
Skall Lukas Modysson's nästa film heta "The Bet, filmen om Ladbrokes" ?
Ingen fönekar att privata mecenater och företag spelar en viktig roll i Kulturlivet men hur kommer det se ut när de är de enda finansiererna. Alliansen, ursäkta freudiansk felsägning Moderaterna tycks anse att det är vad begreppet dynamisk karaktär innebär. I en väldigt oklar artikel är detta ständiga mantra det mest dunkla. Personligen har jag inget emot att det blir avdragsgillt att sponsra kultur men skattepengarna borde väl i första hand läggas på att ta bort tramset med "marknadsmässiga hyror" för statliga instutitioner. Att försöka tvinga in kulturen i en ekonomisk ram så man kan räkna, mäta och värdera dess insatser (efter lönsamhet får man förmoda) är precis vad moderaterna vill, detta hymlar man inte utan benämner det i debattartikeln som "..Det förutsätter att kultursponsring accepteras som avdragsgill marknadsföring. Lagtexten ska tydligare än i dag ange vad som är godkända kostnader..." Att sedan ta pengar till allmänna arvsfonden för att subventionera den kultur man styr genom en tillgång/efterfrågan marknad är inget annat än statsunderstödd reklam, och vilka pengar sen!
"....Utsikterna för tillväxt i kultursektorn är goda i Sverige. Inom EU utgör kulturen med sex miljoner anställda och 2,6 procent av BNP en mångmiljardindustri som växer snabbare än ekonomin i övrigt. Storbritannien är en förebild i synen på den kreativa sektorns betydelse. Enligt en nyligen publicerad studie, "Creative Britain. New talents for the new economy", omfattar den brittiska upplevelseindustrin 7,3 procent av ekonomin (60 miljarder pund) och två miljoner jobb. Mot den bakgrunden är det en lika viktig kultur- som näringsfråga att säkra upphovsrätten och göra det möjligt för kulturskaparna att njuta frukterna av sitt arbete....."
Här blir det om möjligt ännu mer skrämmande när man plötsligt tar ett stort kliv och integrerar den s.k. upplevelsindustrin och även om vi alla kan hålla med om att Melodifestivalen är ett marknadsföringsjippo utan dess like så att benämna det som en post i kulturbudgeten ger det ett intryck av att vara ett estetiskt/konstnärligt uttryck. Nej så här kommer det fortsätta, utbudet och konsumtionen styr vad som får kallas konst. Kan det ställas upp i budgetform, vara avdragsgillt och underförstått förmedla rätt budskap är det välkommet hos Alliansen. Om inte kan man kanske exportera det vidare till någon annan...
I övrigt känns det väldigt betryggande att moderaterna måste slå fast att bibliotekslån skall vara fortsatt avgiftsfria, men i samma andetag som det nämns blir man då orolig för hur själva biblioteken och dess inköp skall finansieras. En rikstäckande privat radiokanal betyder offentlig budgivning på ett av de sista monopolen inom dagens media och det är inte svårt att tänka sig vilket/vilka företag som i slutändan kommer stå med de rättigheterna.
Själva slutordet, den tänkta slogan för paradigmskiftetet som förvandlar kultur till reklam skriver nästan sig självt:
"En viktig uppgift är att skapa förutsättningar för mer pengar till kulturen och mer kultur för pengarna"
Men alla vi andra som bryr oss om kulturen i sig, oavsett vilken inkomst den genererar, oavsett om det är avdragsill, vi som kan tänkas spendera pengar på kultur bara för möjligheten av att bli berörda och berikade på sånt som inte kan räknas om i ekonomiska termer, vad skall vi göra? Jag känner en mängd konstnärer som arbetar med sådant dem egentligen inte vill, som arbetar för brödfödan. Trots att detta tar två tredjedelar av deras tid benämner dem ändå alltid sig själva som konstnärer. Pengarna, dem man behöver för att överleva eller dem man vill ha för att öka sitt välstånd är inte allt! Det finns andra värden!
Det finns uttryck som inte styrs av pengar!
Tredje gången gillt...
Jag tvekade inte att kalla honom diktator. Italiens nygamle härskare Silvio Berlusconi!
Problemet med det var dock bara att han blev avsatt i en demokratisk process. Struntsaker som att ha förlorat ett val tycks ha lite påverkan för hans makt för bara ett halvår senare han tillbaka som den obestridde ledaren. Oavsett hur det nu gått till väga är det väl inte någon som är förvånad, äger man 96% av landets medier och har skräddarsytt landets lagar efter sin egen person har man ju onekligen ett visst inflytande över den demokratiska processen.
I den Italienska staten finns sedan gammalt tre segment som delar på makten; vi har maffian, påvestaten och byråkraterna, lägg därtill att deras inbördes relationer skiftar beroende på vart i landet man befinner sig. Dessa tre aktörer har varit de styrande ända sedan Italiens enande 1861, bara omfattningen av makten och deras inbördes strykeförhållande har förändrats. Ett talande exempel är att Vatikanen ännu inte erkänt Italiens existens! De olika regionerna och deras mer eller mindre självstyrande parlament står dessutom i ständig konflikt med varandra angående hur deras skatt skall användas, utjämna nationella och regionala skillnader eller bidra till ökat själstyre. Nej något samlat grepp om Italien går inte att få.
Därför är det interessant vad Berlusconi kommer att göra den här gången. Han äger ju redan all väsentlig media och är bästa polare med de stora industripamparna samtidigt som han ändrar författningen stup i kvarten. Att han kommer fölora makten via val under den resternade delen av sin livstid förefaller högst osannolikt. Men vad kan han göra med den makt han nu har och hur långt sträcker den sig egentligen?
Kommer vi få se Norra Italien som en frihandelszon med Milano som industriellt nav och Venedig som turism- och tjänsteindustrins? Vad kommer hända med Sicilien och Sardinien? Vad händer med den offentliga servicen, den man har så stora problem med i Neapel tack vare maffians stora inflytande? Hur skall ha ta Italien ur det ekonomiska dödläget? Kan vi förvänta oss fler Italienska trupper till Irak, Afghanistan, Albanien, Etiopien för att vända uppmärksamheten bort från den inhemska ekonomin?
Vad som gör Italien så interessant för svensken är att de var med och grundande den kål- och stålunion som lett till dagens EU-samarbete, man kan med andra ord inte avfärda dem hur som helst i den framtida Europeiska debatten. Särskilt interessant skall bli att se vad som kommer hända med tjänstedirektivet och EU-rättens domrätt i Italien, för att inte tala om jordbruksstödet.
I vilket fall är mannen med det solbrända leendet och den bakåtkammade frisyren som skulle få vilken trendriktig stockholmare som helst att bli grön av avund tillbaka!
Ett synsätt - ett blått
Så var vi då äntligen där! Kulturminister Lena Adhelson Liljeroth meddelar i SvD 4/4 att nu skall presstödet för storstadsregionerna fasas ut om en period på 5 år. http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_1093835.svd
Konsekvenserna av detta är enkla att förstå, det kommer endast att finnas en större dagstidning i varje storstadsregion i framtiden. Märkligt nog Bonnier ägd... I den s.k. landsbygden d.v.s allt utom Stockholm, Göteborg och Malmö finns det redan idag ytterst få orter med 2 dagstidningar och ännu färre där tidningen/tidningarna har en röd färg på ledarsidan. Dessutom är dessa tidningar oftast ensamma i större regioner om ett antal orter, ofta i princip liktydligt med landskap eller län.
Är så detta ett problem? Vad betyder det vilken färg ledarsidan har? Finns det utrymme för debatt?
Problemet ligger i att det synsätt som förmedlas i tidningarna får gå helt oemotsagt. Tidningarna bestämmer som bekant själva vilka debattinlägg och kommentarer som dem publicerar. När många av dessa tidningar dessutom samarbetar om redaktionsmaterial för Inrikes- och utrikesnyheterna och bara i bästa fall skriver den lokala nyhetsrapporteringen på plats förstår man lätt vilken likriktning det blir. Vilka frågor som väljs att ta upp samt hur de problematiseras och granskas. Dagstidningarna har fortfarande en viktig del när det gäller att bestämma vilka frågor som är aktuella vilka nyheter som blir allmän kännedom. Speciellt i den äldre generationen litar man närmast blint vad vad som där skrivs samt använder det som enda källa som utgångspunkt för utrikesrapportering. TV-nyheter och nätbaserade tjänster är inte ens nära att ta över som primärt informationsmedium och har i allmänhet väsentligt lägre trovärdighet.
Färgen på ledarsidan får betydelse då politiska händelser skall tolkas och rapporteras. Föga förvånande skiljer sig ledarskribenterna åt på hur man rapporterar de senaste politiska händelserna och dess konsekvenser. När läste någon två ledarsidor en morgon till kaffet? Oftast finns det inte ens två tidningar oavsett politisk färg där man bor så den frågan är lätt avklarad. Om likrtiktningen i debatten och det växande politikerföraktet, för att inte tala om den vanmakt den yngre generationen känner över sina möjligheter att påverka politiken inte skall öka vore det ju på plats med åtminstone två olika sätt att se på saken.
Det finns alldeles säkert utrymme för debatt, även i de mest vardagliga frågor. Få saker berör en vanlig medborgare som vad som sker med deras egen stad, deras egen kommun. För att få ett lokalt perspektiv på de senaste rikspolitiska frågeställningarna; stärk de lokala sektioner som finns i dagens tidningar, ge dem en egen krönikör och mer än en sida med nyheter om vart brandalarmet gått och vilken mat ålderdomshemmet serverar. Debatten blir levande först när två eller flera olika synsätt presenteras och då där finns fler än ett ställe att uttrycka dessa.
För en artikel med en annorlunda tolkning än Kulturministerns; läs "Regeringen banar väg för tidningsmonopolen" av Bo Bernhardsson på www.efterarbetet.nu
För en ledarsida med en annorlunda tolkning än vad du hittar i din lokala tidning; www.dagensarena.se
-såvida du inte bor i Falun, Karlskrona, Piteå eller Karlstad, då rekommenderas www.dn.se varmt
Levande, historiker och politiker
Säga vad man vill om Forum för levande historia och dess bildande det har i alla händelser bidragit till att en debatt förs kring vad som är historia och vad som är politik. Vinnaren skriver som bekant historien...
I DN-debatt 2/4 -08 hävdar 253 akademiska forskare att den statliga myndigheten; Forum för levande Historia görs till ett politisk maktmedel. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=756994
En myndighet är som bekant styrd av politisk valda ledamöter och när de får bestämma om hur staten skall propagera i vissa enskilda ämnen är inte det detsamma som läroplanen för grundskolan? Nej inte riktigt, eftersom läroplanen är ett översiktsdokument som är väldigt noga med att inte nämna specifika historiska företeelser och verkligen inte ger tolkningshänvisningar i form av "mörk period i männskligheten" som man enligt tidigare nämnda artikeln använder som arbetshypotes. Att den politiska ideologin och praktiken bör stå väl skild från den vetenskapliga forskningen tycker jag är en grundförutsättning för att kunna säga att man lever i ett öppet samhälle. Här menar jag har både den nuvarande regeringen samt dess företrädare trampat rejält i klaveret!
Diskussionen om vinnaren som skriver historien är dock en fråga som jag gärna ser debatteras av såväl historiker som politiker. Speciellt interessant är om man vågar se på nuvarande förhållande och dess uppkomst istället för att tryggt anlägga perspektiv på flera hundra år. Hur skulle en historiker karakterisera den politiska styrelseformen i USA från säg 1980 fram till idag? Hur skulle en politiker ställa sig till samma frågeställning? Två allsmäktiga propagandaapparater och legalisering av mutor till de bägge samt förekomsten av ett eller annat militärt ingripande utanför landets gränser är väl knappast att beraktas som demokratiskt, än mindre med tanke på de mindskade civila rättigheterna och den ytterst ojämlika fördelningen vid rättsskipningen. En sådan regim skulle väl snarast beskrivast som auktoritär och imperialistisk men eftersom jag varken är histroriker eller politiker kan jag gott låta frågan passera till bättre vetande.
Historien är nämligen ett av de främsta verktygen för att tolka samtiden! Därför är den så viktig. Därför kan den inte få styras helt enligt ideologiska och praktiskt politiska riktlinjer. När både historien och samtiden kan reduceras till ett enskilt bergepp (läs: demokrati) så kan den som har makten lätt ändra dess innebörd eller anta det som ett permanenet definition. Jag har exempelvis inte påstått att den politiska styrelseformen i Sverige under samma period skall tillskrivas som demokratsik. Ändå ter de sig för mig olika, att reducera ett bergepp till att omfatta allt eller ingenting gör nämligen att nyanserna suddas ut. Därför behövs en historietolkning som kan stå fri och skapa sina egna begrepp.
Men varför denna upprördhet angående skolundervisningen, de är ju ändå bara barn och man kan inte begära att alla skall tillägna sig ett kritisikt perspektiv på världshistorien. Dessutom skall de väl i vart fall inte ifrågasätta undervisningsmaterial som baseras på av alla erkända fakta? I denna frågeställning ligger svaret. Om man inte under skolgången får lära sig att se saker ur ett vidare perspektiv, av nyttan med historien som verktyg för framtiden, när skall man då? Skall de politiska partierna ansvara för undervisning i samhällskritik?
Dagens högstadie- och gymnasieungdomar är framtidens väljare, framtidens svenska samhälle. Om dem inte får chansen att lära sig att granska kritiskt och opartiskt kommer dem att bli synnerligen lättmanipulerade, det kan väl aldrig vara syftet? Att vinna framtida fördelar genom att förvandska det förflutna? Kan någon göra så?
Det var romarna som myntade bergreppet att vinnaren skriver historien... Vad som har hänt sen dess får vi lämna till historikerna att berätta, inte politikerna!
Läs en vision som är skriven av en man som varken var historiker eller politiker, läs Geroge Orwells 1984!
Det moderna projektets haveri och sökandet efter den kristna identiteten
Läste just nu Robert Malms artikelserie i DN, artikel nr3 Olja på elden (18/2)
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=743935
En mycket läsvärd artikelserie och framför allt De räddas revelj, artikel nr 1 DN (10/2)
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1353&a=741816 som framhåller vikten att engagera sig och gå i svaromål med mindre att historieförfalskningen antar groteska proportioner vilken i sin tur legitimerar en samtidsskildring ingen känner igen. Naturligtvis kan man inte bemöta varje enskilt inlägg och ge det nångon form av legitimering i samband med att man faktiskt orkar svara, men det är tyvärr mer en enskilda företeelser Malm visar. Att uppmärksamma den här typen av litteratur är oerhört viktigt och artikeln i sig är välskriven till den grad att man känner för att genast ta debatten mot första bästa amerikan och dansk man stöter på.
Den andra artikeln i serien Parti Fobi DN (14/2) är visserligen interessant men man saknar fler konkreta exempel särskilt interessant vore det med mer från sverigedemokraternas kampanj mot islam.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=742692
Den stora frågan är dock varför Isalmofobin (i brist på en bättre benämning) är på så stark frammarch just nu. Malms försök att jämföra med antisemitismen haltar och den ytligt sätt mer passande jämförelsen med amerikanernas rasism mot japanerna som en följd av krigspropagandan under senare åren av andra värdskriget blir just en amerikansk företeelse och som han själv nämner inte alls av den omfattningen. Istället för att söka svaret hos förment mer aggresiva och reilgiösare stater med Islam som gemensam nämnare är det interessantare att söka i sönderfallet av den västerländska makt- och kultursfären. Därmed inte sagt att tidigare nämnda stater är utan skuld.
Västvärdens tidigare närmast ohotade ekonomiska makt, särskilt tydligt om man villig att gå så långt tillbaka som till mitten på 1800-talet och de stora imperiernas glansdagar har under de senaste 30 åren mindskat. Detta i takt med att den period som Hobsbawm (Ytterligheternas tidsålder) vill kalla guldåldern nämligen perioden av närmast exempellös ekonomisk tillväxt mellan 1945-1970 avtagit med fastighets- och bankriser på 1980-talet som följd. Sett i det ljuset blir som Malm påpekar OPEC-ländernas prishöjning 1973 en viktig utgångspunkt. Men med det påståeendet återfinner vi det vanliga strukturella problemet, Islam blir plötsligt liktydigt med de rika oljeländerna. Överhuvudtaget används begreppet Islam vanvettigt godtyckligt i den svenska debatten i allmänhet idag och så fort man hittar några utlänningar som på något sätt anses utmana våra goda vanor och sedvänjor eller bara någon som har begått ett våldsdåd kommer den kollektiva skuldtanken fram, de är ju naturligtvis bekännare av Isalm. Individen och alla rationella såväl som icke-rationella motiv har ersatts av begreppet Islam. Notera även att motbergeppet Islamofobi är på väg mot en liknande riktning om ännu inte i lika hög grad. Men åter till Oljekrisen som startskottet till den senaste tidens Isalofobi (vad det nu kan tänkas betyda).
Det står utom tvivel att de länder som ingår i OPEC och som började höja oljepriset markant 1973 har Islam som dominernade religion, men att därifrån ta steget att påstå att denna handling på något sätt är kopplad till vilken tro merparten av staternas invånare bekänner sig till är rent ut sagt löjligt! Visst är det kulturella skillnader på länderna som ingår i OPEC och ex. de nordiska samt att detta enklast förklaras mot bakgrunden av vilken religiös uppfattning som varit dominernade de senatse ca1000 åren (Nordens fall mera praktiskt snarare 800). Men att därifrån dra slutsatsen att det är ett förutbestämt kulturellt beteendemönster som skulle på något sätt angripa ett annat får det hela att hamna på sandlådenivå. Lyckligtvis menar inte Malm detta i sin artikel, han antyder att det snarare var det västerländska sättet att motta händelsen som är klandervärt. För ser man det bortom religiösa och etniska förtecken så är detta ett strålande exempel på den lyckade kapitalismen. Några framstående statsmän lyckas skapa sig en maktställning på världsmarknaden och säkrar därmed ett stort välstånd för sin befolkning som därtill leder till vittgående sociala reformer. Det låter som en våt timbrodröm att kunna predikas från finansdepartementet, kapitalismen leder faktiskt till gott för alla (sen hur välståendet och makten fördelas är en annan sak). Om man dessutom tänker på att USA:s ekonomiska överlägesenhet vid denna tidpunkt mindskade och därmed skapade ett vakuum på den ekonomiska marknaden (samt i förlängningen maktpolitiken) så blir denna handling snarast än mer lovvärt då OPEC-länderna (tillsammans med Japan) skapar viss ekonomisk och därmed politisk stabilitet. Vill vi tänka på hur det kunnat sett ut om den stora energikrisen inträffat 1973 samtidigt som dollarn, obunden till guld svämmade över världen, en härlig massinflation ahde lätt kunnat bli resultatet men plötsligt dök nya interessenter upp på marknaden som ville investera. Marknaden reglerar sig själv och skapar balans.
Så som jag nyss resonerat är det alltid godtagbart att säga, så länge det är rätt personer som uträttar dessa stordåd. Personligen tror jag inte ett ögonblick på marknadens självreglerande men ett glorifierande av att profitera på andra är i det närmaste synonymt med lycka och framgång i den nutida västerländska mytologin läs: den fria kapitalistiska marknaden. Nog är det kallat oljekrisen 1973 och inte energitillskottet eller varför inte den globala tillväxtens startskott för det sena 1900-talet, som jag nyss resonerade kan man omkonstruera händelsen så. Malm påpekar mycket riktigt att " ...[var] det då den våldsamma, mäktiga, skräckinjagande muslimen etablerades som karikatyr" samt " Härifrån daterar sig också den ständiga sammanblandningen mellan muslimer och människor från Mellanöstern, i trots mot det faktum att den överväldigande majoriteten av världens muslimer lever öster om Afghanistan, i länder som Indonesien, Indien, Bangladesh " Så som jag hittills resonerat har jag gjort motsvarande misstag som Malm nämligen att dra Västvärlden över en kam och ge den dess kulturella tillhörighet grundat på en religion. Det är alltså vi själva som väljer att uppfatta de senaste 30 årens händelser som en muslimisk farmmarch snarare än en kristen reträtt. Tänk hemska tanken den dag asiater och afrikaner börjar få ekonomisk makt som kan utmana vår egen. Att sedan genomsnittsmänniskan i Västvärlden, den vita gärna kristne är i absoluta tal en minoritet sett till hela världen ger ju den enda logiska slutsatsen att ett civilisationskrig måste utkämpas.
Här känns det lämpligt att påpeka att även jag är vit, dessutom man, dessutom uppväxt i norden som allmänt anses vara den socialt mest stabila regionen och en av de alldra rikaste. Faran jag ser för min lilla plats i världen är inte så mycket Islam eller någon annan kultur utan är snarare mina trångsynta och rädda grannar. För att då inte tala om eurarabien litteraturens författare. Vi lever i en värld där det västerländska moderna projektet och en kristen grundsyn inte längre automatiskt har tolkningsföreträde. Det är vad som nu börjar yttra sig i samhället och det är vad den växande Islamofobin (återigen dessa begrepp) vänder sig emot.
Tack vare kommunikationsexplosionen de senaste åren lever vi i mångt och mycket i en global masskultur. Hur skall den formas? Mina önskemål innefattar bl.a. en stark sekulär lagstiftning och en oberoende rättsinstans. Utmaningen ligger i att på sikt möta och omvärdera såväl andra kulturer som vår egen och hitta gemensamma lösningar. För att helt enkelt försöka backa till en segregerad och ekonomiskt dominerad världsbild av en part kommer särkerligen att kräva ett s.k. civilisationskrig...
Det amerikanska valet
Så nu är cirkusen igång igen....det skall väljas president i USA.
Det tål att sägas att förra gången det skedde bekämpade den sittande presidenten krig och hade infört nya lagar som underlättade kampanjfinaniseringen och massiva skattesänkningar som framför allt gynnade de rika och infleteslerika företagarna samtidigt som tonvikten av hans reigiösa övertygelse ytterligare accentuerades. Om ni inte redan visste att USA är Guds land framför andra på jorden så kan ni även ta till er att till detta val började Gud direkt tala till Bush om hur han bäst skulle leda landet.
När Gerorge Walker Bush för första gången tillträdde till makten kan det inte beskrivas som annat än en statskupp.
Aftonbladet rapporterar om en beräknad kostnad för presidentvalskampanjerna på omkring 800 miljoner för samtliga kandidater. http://www.aftonbladet.se/nyheter/usavalet/article1490570.ab Beräkningarna får än så länge tas med ro, men den slutgiltiga siffran kommer bli interessant att se.
Det är väldigt tydligt vad valet i USA handlar om, att vinna så mycket medieutrymme som möjligt. Det som är förvirrande är att ibland tar väljarna hänsyn till vad som sägs i dessa kampanjer, exakt vad det är vet inte många och det är vad mediestrategerna i kampanjerna försöker lista ut. I TV4:s nyhetsrapportering 10/1-08 ställs frågan om vilka sakfrågor valet krestar kring. Frågan möts med åter en uppräkning om vem som eventuellt skulle kunna samla in mest pengar, vid nästa försök kommer något mummlande om sjukförsäkring för att mans edan faller in i de senaste spekulationerna kring Clinton/Obama. Man frestas att säga att för en gångs skull gör TV4 en objektiv framställning, det debatteras nämligen inte kring några sakfrågor! Man har sina standardsvar förberedda men det som kablas ut är allmänt hållna tal om amerikas överhöghet och personen i frågas lämplighet att styra dem vidare. Personkulten är total och ytterst få tycks veta vad den egentligen grundas på. Viktigare är dock att spekulera kring vilka nya personer med kampanjmiljoner och vilka åsikter de kan förväntas ha.
Det amerikanska två-parti systemet visar sig även det från sin bästa sida och en oinformerad utomstående som jag ser endast skillnaderna i huruvida aborter skall vara tillåtna eller ej och homsexuellas rätt. I övrigt är man överens om dödststraff och något delade om det ens skall finnas några restriktioner angående vapen. Fängelser skall få fortsätta att drivas som privata företag och givetvis skall man åtmindstone bygga färdig stängslet mot Mexico. Att påstå att någon ens skulle vara interesserad av att skriva på Kyoto-protokollet eller att för den sakens skulle sätta press på den inhemska industrin för miljöns skull är befängt. Att kalla någon liberal är i det närmaste ett skällord som minner om svag och den slutglitiga förolämpning som en gång för alla misskrediterar någon, kommunist. Att de svenska moderaterna står en bit till vänster om demokraterna är en annan sak, svaga vänsterradikaler måste de va.
I ärlighetens namn skall sägas att inte heller den svenska valrörelsen endast handlade om sakfrågorna, speciellt eftersom media helt stod för vilka ämnen som skulle tas upp i de Tv-sända debatterna. Känns mönstret igen? En annan interessant sak är hur lång tid respektive partiledare hade på sig att utveckla sina svar, ibland så mycket som en hel minut men det var ganska sällsynt. Respekten för politikerna ökar avsevärt hos mig när man hör dem i riksdagen vid ex. SVT24:s föredömliga sändningar, gott om tid att utveckla sakfrågorna och pratar om ämnena under förutsättning att de som lyssnar faktiskt förstår vad det handlar om. Vilken lättnad det är att höra en politiker tala om sakfrågor på ett insatt sätt och inte sällan kritisera andra med annat än slagord utan med faktiska argument. Så kanske inte så mycket politikerna själva men mediebevakningen gör att man undrar om de egentligen kan något. När kommer en statlig kanal som sänder alla riksdagens sammanträden, frågestunder och interpellationsdebatter? Utrymme för det finns det tack vare vår lysande digital-tv utbyggnad och de kommeersiella kanalerna verkar aldrig tröttna på att diversifiera sitt utbud så det är inte en helt orimlig tanke.
Men åter till det amerikanska valet. Kommer vem som nu än väljs verkligen kunna återupprätta förtroende på USA som en nation med politiker som åtmindstone försöker påverka sin egna marknad snanare än direkt styras av den? Inte så mycket kirget i Irak eller Afghanistan som det flagranta sättet att ignorera resten av världens länder i dessa fall har gjort att landet sällan nämns med respekt och ofta med öppet hat samt att alla andra länder med rätta är misstänksamma mot den amerikanska diplomatin. Att FN inte kommer spela en avgörande roll i världspolitiken är allom bekant, speciellt efter Buhs utnämning av först John Bolton och nu senast Zalmay Khalilzad som FN-ambassadör. En attack på Iran kanske inte längre är nära förestående men detta är endast av akademiskt intresse, det Bush under sin regeringsperiod visat är att USA helt öppet och trots protester från resten av världen kan invadera de länder han behagar.
Den ekonomiska lågkonjuktur som just nu härjar i USA är på kort sikt inte särskilt allvarlig men i ett längre perspektiv finns goda skäl att oroa sig. Vad händer när befolkningen i USA sluter upp mot att alla skall ha rätt till en allmän sjukförsäkring? Vad händer om Bush's alla skattesänkningar skall återställas? Vad händer med krigskostnaderna ju längre kriget pågår och säg rent hypotetiskt att man skulle försöka banta i krigsindustrin? Hur skall den genomsnittlige amerikanen få pengar till att konsumera när lönerna blir allt lägre och priserna går upp? Tänk på hur utsatt den amerikanska köttmarknaden och för den sakens skulle jordbruksnäringen är, vad händer om matpriserna skjuter i höjden? Oljeberoendet? Stora och svåra frågor som jag verkligen inte kan svara på och som jag är glad att jag slipper.
Arvet efter Bush håller på att få en sann amerikansk uppputsning. Den store ledaren som så skickligt lett amerikanerna att utöva sin tro och rätt, lett landet i kriget mot terrorismen samt stärkt den amerikanska ställningen i omvärden. Nu skall han kröna sin karriär genom att göra det omöjliga; skapa fred i mellanöstern. Denne stora statsman och utrikespoiltiska gignat för att inte tala om hans diplomatiska förmåga, han skall gör det omöjliga. Såväl Israel som Palestina är ju fria demokratier, ingen påverkan eller ockupation, murar, politiska mord och våld mot civilbefolkningen finns ju där. Två jämna men utåt sätt oförenliga nationer skall förbrödras under den store ledaren och eftervärlden kommer för alltid vara honom tacksam. Irak är ju en fri demokrati som bekant...
Segraren skriver som bekant historien. Mitt favorit media TV4 hade 10/1-08 även ett kort inslag om hur Venzuelas president Hugo Chavez hade hjälpt till i flyktingförhandlingarna, detta avslutades med en kommentar som löd "..man kan anta att Chavez även kommer att använda detta tillfälle för att förbättra bilden av sig själv och skaffa sig politiska poäng". Efter rapportaget om Bush's förhandlingar om fred i mellanöster kom dock inte samma kommentar...
Bushs tortyr!
"...USA:s president George W Bush har gett order om att säkerhetstjänsten CIA:s fångläger och förhör ska skötas så att Genèvekonventionens förbud mot tortyr av krigsfångar efterlevs..." DN 20/7 -07
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=672857
Jag skrev detta svar på Tharands blogg, och insåg sen att det även passade att publicera på min egen...
Ack ack....utspel till trots så stärker det bara det amerikanska imperiet. Som du [Tharand] mycket riktigt påpekar som innebär uttalandet en tyst bekännelse, men varför görs det? Jo för att visa att USA närsomhelst kan ta upp vilken fråga som helst och demonstrera sitt oberoende. Inte bara struntar dem i genevékonventionen, de kan öppet erkänna det och skickar därför meddelandet till alla världens andra stater. Vi kan göra vad vi vill, gör vi fel kan vi t.o.m. erkänna det efteråt och ingen kan göra nått! Så amerikanerna har nog kvar sina fångläger och fortsätter med tortyren...
Så läs Noam Chomsky: Hegemony or Survival, Americas quest for global dominance så ser ni varifrån jag hämtat inspiration...
Kaffet i vrångstrupen!
Bowling in America....
(detta inlägg borde publicerats redan igår kväll men förhindrades tack vare tekniska problem d.v.s min jävla dator vägrade fungera, lyckligtvis har jag nu gett upp att använda min egen och använder skolans)
Arg, upprörd, ledsen, förbannad, apatsik, ledsen, sorgsen.
Alla dessa känslostadier gick jag igeom när jag alldeles nyss såg filmen Bowling for Columbine. Michael Moores utmärkta film som gjorde succé överallt t.o.m. i hans hemland. Jag har tidigare sett Farenheit 9/11 och läst några av Michael Moors böcker. Denna film och hans andra verk rekommenderas varmt.
Det som slår en är hur lätt man själv hamnar i samma känslotillstånd som amerikaner dagligen upplever. Dels blir man rädd när man ser hur politikerna och företagen utnyttjar männsikorna som spelbrickor för att tjäna pengar, dels vänder man samma upprördhet till hat liknande känslor.
Min första reaktion är att alla amerikaner är dumma och jag kan knappt vänta till Bofors och Bild anser det nödvändigt att bomba detta land som i sanning är ondskans axelmakt. Men sen tänker jag efter lite...
Moore sätter fingret på det väsentliga, politikerna och företagen (d.v.s. dem rika) vill skapa en nation som lever i rädsla. Då kan man nämligen övertyga dem att konsumera! Den sociala situationen i USA är ju minst sagt prekär och ovanpå detta kommer en ständig vålds och skrämmsel progaganda via media. Klart som fan folk dör!
I USA finns det ingen allmän sjukförsäkring, alla vet att blir man sjuk får man betala själv och det kostar. Varför? Däreför att sjukhusen naturligvis är vinstdrivande enheter som i allmänhet bara behandlar patienter med en gällande försäkring för att klara sin egen överlevnad. Apotek eller rättare sagt de företag som säljer läkemedel är naturligtvis vinstdrivande bolag som köper sina produkter från andra bolag. Ingen av dem statliga, dessa övervakas dock av en statlig myndighet som även överkakar konkurrens och konsument lagar för gällande område. Föga överraskande är läkemedelsföretagen stora bidragsgivare till de politiker som basar över den statiga myndigheten.
I USA finns program som gör att för att få ut din socialföräkring måste du arbeta på en plats som staten bestämmer, oavsett om den ligger i din hemstad eller. Dessa program är dessutom vinstdrivande verksamheter. Fängelser drivs som privata bolag och minimilönen är extremt låg, är du under 18år eller illegal ivandrare får du inte ens det. Detta gör att stora delar av arbetskraften arbetar i fängelser eller arbetar för eller under minimilön. På dessa typer av arbetsplatser finns det i allmänhet inga fackföreningar, omsättningen på personal är stor och kostnaden för att avskeda minimal. De företag som anställer denna typ av männsikor får tack vare det utstuderade skattesystemet bidrag och skattelättnader som tack för att man cementerar låglönemarknaden.
I USA kan vem som helst köpa vapen och ammunition i princip var som helst, snabbköp, banker, bensinstationer, spritbutiker. Alla typer av företag kan skaffa tillstånd för att sälja vapen.
Jag kan hålla på länge till men ser detta ut som grundvalar för ett stabilt samhälle? Moore visar med all önskvärd tydlighet att man dessutom i sin kampanj för att skrämma upp folket spelar det gammla beprövade raskortet. Moore visar hur man i media konsekvent visar brott som begås av svarta som huvudnyheter. Än mer interessant är hans jämförelse mellan Kanada och USA, två till synes väldigt lika länder och bägge emd en starkt beväpnad befolkning. Moores slutsats är att amerikaner skrämms av regering och företag till en mer omfattande konsumtion, oavsett pris.
Slutligen, ok det är USA dem är dumma och det kommer aldrig hända här?
Alliansen vill skapa privata vårdalternativ. Redan nu talar man om att sälja akutmottagningar samtidigt som fler och fler sjukhus utanför storstäderna läggs ner i brist på lönsamhet. Apotekets monopol bör försvinna. Privata äldre- och ungdomsvårdsalternativ uppmuntras.
Alliansen har ju redan kommit med sina skattesänkningar för dem som arbetar, samtidigt som man sänker a-kassan för alla och höjer arbetsgivaravgifter och sociala avgifter för småföretagen. Alliansen ger skattelättnader och avdrag för hushållsnära tjänster, vilket ger en marknad med rekordlåga löner och arbetsgivaravgifter. Alliansen tar bort förmögenhetsskatten och omvandlar fastighetsskatten. Alliansen vill sälja dem statliga företagen.
Alliansen har mig veterligen inte uttalat sig om privat (icke-statlig) vapenförsäljning.
Tror jag verkligen att det skall bli så illa som i USA? Nej. Tror jag verkligen att alliansen är ute för att förstöra? Nej. Men dem som köper allt detta, när all offentlig verksamhet är privartiserad? Tänk om det blir usch! dem där amerikanerna som köper upp allt och börjar driva det som dem gör med sina bolag där hemma? För säkerhets skull kanske vi skall hålla fast vid vår svenska modell med social trygghet.
Äsch nu skiter vi i politiken och gör det enda ekonomiskt sunda: Bildt jag tycker inte om de där amerikanerna, de är dumma och vi förlorar marknadsandelar till dem. Kan vi inte göra som dem gör när dem tycker illa om nån? Kan vi inte bara bomba dem, dessutom har de en elak diktator. Ska vi inte säga att han är ett hot mot oss och vår livsstil, ja mot hela världen?
Snälla kan vi inte glömma politiken och bara bomba dem?
Obligatorisk läsning - Naomi Klein
Det finns få saker att tillägga. En av tidens kanske viktigaste intellektuella med en träffande kommentar ang. nuvarande världsbankens ordförande och förre Bush-strategen Paul Wolofwitz.
http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,1058810,00.html
dags för mig att läsa klart hennes bok stängsel och öppningar....
Glädjande uttalande!
"....Det finns en naivitet i den hittillsvarande hanteringen av denna fråga. Man förefaller ha låst sig vid en uppfattning att en privat ägare alltid - som följd av de kommersiella drivkrafter de verkar under - har incitament att tjäna sina kunder. Nöjda kunder ger goda vinster.
Men världen är inte alltid god och alla de som i dag bedriver kommersiell verksamhet har inte enbart kommersiella mål. Det skall inte uteslutas att också politiska mål förekommer...." DN debatt 11/5 -07
Ja jubel och glädje är det jag vill säga. Vidare står att läsa att det finns praktiska frågor som inte kan vänta, man kan bara inte sälja ut statliga resurser utan att se vilka konsekvenser som blir. Här är man mest bekymrad över vad som skall hända med den svenska säkerhetspolitiken efter man sålt statens infrastrukturnät för kommunikationer som används av såväl medborgare som militär. En helt igenom berättigad oro, och tur är väl att dem kom på detta nu och inte om 5-7 år då olika bolag med norska, amerikanska och tyska ägare kunde lyssna på av som sas i rosenbad samtidigt som man tog ut avgift för det.
Det skall påpekas att det var regerigen Persson som påbörjade denna löjliga utförsäljingskampnaj, något som jag har svårt att förlåta. Däremot är det om jag minns rätt ett borgeligt initiativ från åren de senast regerade att man överhuvudtaget skall sälja ut statliga företag. Hitills har det varit ett fiasko. Ingen vet längre var ens lokala postkontor finns och det är ändå den mest lyckade övergången. Taximarknaden har väl klarat sig någotsånär men elmarkanden, o halleda där är det illa. Jag har inte koll på de exakta siffrorna men över 800% höjning i avgift för konsumenterna är det frågan om.
Jag minns en väldigt träffande kommentar som Tomas Östros gjorde under sitt första maj-tal i Örebro:
" ...jag mår alltid så dåligt när jag ser Mats Odell. Där går den man som har till ansvar att sälja ut våra gemensamma resurser, han som har ansvaret för att sälja ut det vi alla har arbetat för. Och till vilket pris? ... "
Äntligen det besked vi alla längtat efter.....
Mona Sahlin och Wanja Lundy-Wedin kommer med detta uttalande dagen före arbetarrörelsens stora högtidsdag och det var på tiden! Att det överhuvudtaget förekommit en diskussion huruvida detta borgelighetens stora nedrustning av välfärden skall återställas är i det närmaste pinsamt för socialdemokraterna. För tillfället verkar farhågorna att s skulle utvecklas till ett EU och marknadsglatt parti av popultistiska TV-hallåer vara försvunnet. Man möter borgerligheten i dess kärnfråga nämligen: vem skall finansiera staten.
Alliansen svarar lite tvetydigt med att företagen självklart skall bidra och kanske rika personer med, men inte för mycket! och arbetarna ska jobba på för att kunna betala företagens cih de rikas nya skatteåterbäring. Socialdemokraterna och LO ger här svaret: alla skall vara med att finansiera staten.
För detta handlar om så mycket mer än bara arbetsmarknadspolitik, detta handlar om vi skall behålla det svenska välfärdssystemet eller om vi skall gå mot en amerikansk-tysk influerad fri marknad. Slutligen handlar det om hur synen på staten är. Är den något gott eller ont? Är det till för att hjälpa eller stjälpa? Skall staten ha makt över individen? För mig är det självklara svaret på dessa frågor att staten är god, den hjälper mig och i gengäld styr den över mig. Jag vill ha en A-kassa och en sjukförsäkring, jag vill ha bostadsbidrag, jag vill endast ha en statligt finansierad poliskår, jag vill ha ett oberoende rättsväsende och jag vill ha pension! För alla är inte detta självklart, här står den stora tvistefrågan mellan vänster och höger.
Konsekvenserna av den nuvarande regeringens bantning av a-kassan och den höjda fackliga avgiften är att man skapar ett tomrum på botten av arbetsmarkanden. Denna botten består av ungdomar, invandrare och lågavlönade. Alla dessa som missgynnas av den borgeliga skatteväxlingen skall med dessa åtgärder tvingas till att ta jobb utan att vara fackligt anslutna och därmed vara i arbetsgivarens händer när det gäller lön och arbetstrygghet. Denna dumpning av minimilönen och arbetsrätten är helt enligt amerikansk modell där allt blir värre av att det inte finns någon allmän sjukförsäkring, och den som finns skyddar inte alla som behöver. Jag tror ju inte att borgeligheten och alliansen vill någon illa, de är bara så upptagna med sin vinstmaximering att dessa frågor inte riktigt får plats. Men dessa är dem viktiga frågorna och jag tror dessutom att man tjänar ekomomsikt på att ha en befolkning som vet att det finsn en social trygghet. Kostnader för sjukhus, polis- och rättsväsendet och ren infrastruktur är minimala mot ett samhälle där en person står utan möjlighet att klara sig på sitt jobb, kanske sina två jobb ekonomiskt och därför långsamt driver sig själv till vansinne och tillfogar sig själv och andra skada.
Socialdemokraterna kommer även i fortsättningen att försvara den svenska välfärdsmodellen och detta uttalande bprde glädje alla, såväl vänster som högerpolitiker för plötsligt har vi en kärnfråga med vittgående konsekvenser där regeringen och oppositionen uttalat står i skarp kontrast. Så för alla poltiker och väljare:
nu kan vi debattera!
Dagens TV-upplevelse
Programmet som stog för denna upplevelse var en dokumentär på SVT som hette Varumärke för livet. Jag såg nu tyvärr inte hela utan zappade till den på chans och blev fast. Det handlar egentligen inte om några omvävlvande nyheter men vissa fakta behöver man höra fler gånger. Det handlar om reklamindustrin och hur vi männsikor och våra liv styrs av företagen för att vi skall konsumera så mycket som möjligt.
Det är en befängd tanke att vårt bästa skulle vara att ständigt konsumera, jag tillhör dem som tror att männsikan kan uträtta mer saker än så men det är så företagen vill ha oss. Passiva varelser med ett förstärkt flockbeetende där konsumtionen styr din tillhörighet och status i flocken. Dokumentären handlade om hur man använder marknadsföring för att ändra våra värderingar och på så sätt styra våra vanor och oss själva, allt med målet att öka konsumtionen. Detta är nu inget nytt, detta är vad det moderna samhället som vi känenr går ut på. Nationalstaten är död, individen är död, det är företagen som regerar. Det finns naturligtvis ingenting fel i att vilja sälja sina produkter utan felet ligger i att ständigt sträva efter en maximering av profit, inte kvalité. Personligen har jag inget emot att konsumera och gör det gärna, men då skall jag känna att jag får ut något kvalitativt av det och det avgörs inte av vad mina vänenr tycker eller vad reklamen säger utan på missanpassade romantiserade ideal och egna upplevelser. Förödande för vinstmaximeringen och därför kan jag aldrig få påverka andra till att tänka så. Deprimerande? Ja Pessimistigt? Nej. Vi lever redan nu i en värld där företagen satsar mängder på forskning och kartläggning av det undermedvetna för att även där placera sina produkter, oftast på ett sätt som inte registreras av mottagaren. Detta kopplat till alla undersökningar i utvecklingspsykologi som fastställer att saker man positivt förankrar i åldern 0-6år finns krav resten av livet. Dagens stora företag såsom MacDonalds, Phillip Morris, Exxon, Nestlé o.s.v. jobbar aktivt att etablera positiva minnen och varseblivningar av deras produkter, nu pratar vi om reklam direkt riktade till åldergruppen 0-6år. Varför? Jo därför att dessa sedan bär med sig den positiva etableringen av produkten mer eller mindre resten av livet och det blir lätt att skapa en suggestion av barndomsminnet/produkten i reklamen. Således kan man konsumera hela livet, således är man utsatt för reklam hela livet.
Nu till den spännande framtiden! En av de mer lyckade framtidsskildringarna inom underhållninsgindustrin (läs den levande reklammarkanden) är filmen Truman Show. Där adopteras ett spädbarn och döps till Truman Burbank (True-man och Burbank efter den berömda inspelningsstudion i Los Angeles). Han lever sitt liv i en perfekt miljö skapad av produktionsbolaget där allt det bästa händer honom, men han får aldrig välja själv. Hans perfekta fru väljs ut genom produktionsbolagets casting sessioner men filmakarna ger oss ändå någon tröst, han blir kär i någon annan och även om han visserligen gifter sig med av bolaget utsedda så är det sökandet efter kärleken som driver honom att slutligen upptäcka bedrägeriet. Förutom att vara ett varnande finger mot dokusåporna ställer man sig en rad andra frågor efter filmen.
Kommer vi i framtiden bo i företagssponsrade kollektiv? USA, vår ständiga måttstock har redan företagssponsrade skolor och skolmaterial som är helt förenliga med företagens policy. De alldra flesta affärerna är s.k. franchise-företag som finns i varenda håla över hela landet och Maud Olofssons obroende småföretag som drivkraften för ekomomin finns ingen stans att se. Många merikaner bor redan i s.k. Gated-communitys vilket är inhägnade bostadsområden som bevakas av privata vaktbolag. För att inte tala om demokratin! Den Amerikanska formen av demokratin förtjänar ett speciellt omnämnande eftersom kampanjefinansiering som i alla andra länder skulle ses som mutor är grunden för att utkämpa den stora reklamkampanj som maskeras som val. Inte för att det gör någon skillnad vem som vinner, det är helt lagligt och numera praxis för företagen att sponsra båda sidor lika mycket.
Så är framtiden att vi männsiko....förlåt konsumenter kommer att leva, gå i skolan, arbeta, ha vårt sociala umgänge och utmärka vår individualitet inom flocken genom ännu mer konsumtion? Troligen eftersom det är det enda svar man kan få när man lyssnar på de krafter som råder, konsumtion och ökad kosumtion. Finns det inget slut? Inte om man tror på markanden, då finns inget slut.
Själv håller jag mig till lite mer realistiska verklihetsuppfattningar såsom Jultomten, Kärlek och Estetik......
