Zaml

Läste just Alf Hornborg's artikel i DN (25/5)
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=773452

Det interessanta med detta är hans hänvisning till denna övertro på fenomen. Att detta går rakt igenom historien och är en grundläggande del i vår flock, vår civilisation, oavsett om vi benämner det gud eller mammon. Hornborg drar en helt korrekt slutsats i att dagens bankväsende har en ouppnålig och allsmäktig makt över det oförstående folket som sprider de myter vi blir matade med, exemplet med bankboken som förräntar sig är träffande speciellt som det belyser det faktum att makten redan från barnsben ges närmast religiösa förtecken. Vem minns inte Kung av Guds nåde? En fascinerande tankegång, speciellt när man ger det moderna associationer.; Borg, Odell och den osynliga handen som sveper genom staten och avreglerar och privatiserar för allmänhetens bästa.

Men vad gör detta för verkligheten? Kan vi inte bara acceptera att ett fåtal kommer styra ett flertal? Vad har historien givigt oss för lösning?

Dessa frågeställningar måste besvaras tillsamans eftersom de glider in i varandra. Dagens realitet, situationen som vi utgår ifrån är uppbyggd kring flertalet av dessa fetischer eller fenomen, de definierar samhället och har alltid gjort. Ser vi historiskt så har människor alltid samlats kring en trosuppfattning ( eller som på senare tider uppfattningen om att förkasta en ) samt implementerat vissa redskap i byggandet av inbördes relationer samt uttryck för oss själva eller vår tro ( pengar, reliker, smycken, tavlor, shopping, klimatmedvetenhet ) enkelt sammanfattat varor och konst. Detta är byggstenar i vår kultur, ett kitt för att forma en heterogen eller i alla fall normativ grupp som vi kan kalla samhälle. Eftersom dessa kulturella artefakter eller med Hornborgs ord fetischer svarar för grunden i vår samhällsbyggnad kan de ju rimligtvis inte raseras utan att rasera densamma. Här drar vi så lärdom av historien. Ett samhälle kan rasera sina kulturella byggstenar och överleva, så länge man byter ut det mot något nytt.

I denna västerländska civilisation är ett av våra främsta hornörsord progression. Detta är vad man benämner den nyss nämnda process. Vi har gjort framsteg sedan sist, vi dyrkar inte solgudar och trästatyetter ( försök med privatisering/globalisering och kärnkraftverk/vindkraftverk ), vi ber inte till en fruktbarhetsgudinna ( nej ingen feminin längre men nasdaq ) och vi håller defintivt inte på med sånt tjafs som att köpa lyckobringande amuletter och besvärjelser ( handväska och nattkräm ) vi tror inte längre på tomtar och troll ( elektroner och radioaktiv strålning ) ja så här kan man fortsätta länge till... Därmed inte sagt att detta inte är progression, det kan det mycket väl vara men vårt kollektiv behandlar fortfarande dessa fenomen på samma sätt! Sen kan man diskutera om inte tron på Bigbang och Gud är samma sak d.v.s det finns något allomfattande och något som varade före detta liv som styr/styrde.

För att finna en mening i Hornbergs artikel så tycks den enligt mig peka på två övergripande tester:
Ett. Detta fetisch och kulturbildande ( mitt ord )  är i grunden männskligt beteende och därmed ofrånkomligt samt oantastligt rent moraliskt, som fenomen betraktat och icke dess effekter.
Två. De mönster som är nu rådande är inte eviga, inte oförstörbara. Om vi kan se saker och ting för vad det är finns hopp om förändring och progression. 

Ska man dessutom läsa in ett förtäckt budskap ser jag rubriken som talande. "Maskinen som fetisch" ; Människan är ännu herre över maskinen. Vi skapade den och vi kan förstöra den och ersätta den. Varför skall vi tillbe den? I detta finns tron på människan och på dess gemensamma, samhället. Humanism före naturvetenskap.

Såväl Hornberg som jag lämnar något obesvarat. Den styrande kraften, den ordning som implementeras i Hornbergs artikel, min frågeställning om fåtalet och flertalet. Detta lämnar vi ännu därhän...