Zaml

Säga vad man vill om Forum för levande historia och dess bildande det har i alla händelser bidragit till att en debatt förs kring vad som är historia och vad som är politik. Vinnaren skriver som bekant historien...

I DN-debatt 2/4 -08 hävdar 253 akademiska forskare att den statliga myndigheten; Forum för levande Historia görs till ett politisk maktmedel.  http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=756994

En myndighet är som bekant styrd av politisk valda ledamöter och när de får bestämma om hur staten skall propagera i vissa enskilda ämnen är inte det detsamma som läroplanen för grundskolan? Nej inte riktigt, eftersom läroplanen är ett översiktsdokument som är väldigt noga med att inte nämna specifika historiska företeelser och verkligen inte ger tolkningshänvisningar i form av "mörk period i männskligheten" som man enligt tidigare nämnda artikeln använder som arbetshypotes. Att den politiska ideologin och praktiken bör stå väl skild från den vetenskapliga forskningen tycker jag är en grundförutsättning för att kunna säga att man lever i ett öppet samhälle. Här menar jag har både den nuvarande regeringen samt dess företrädare trampat rejält i klaveret!

Diskussionen om vinnaren som skriver historien är dock en fråga som jag gärna ser debatteras av såväl historiker som politiker. Speciellt interessant är om man vågar se på nuvarande förhållande och dess uppkomst istället för att tryggt anlägga perspektiv på flera hundra år. Hur skulle en historiker karakterisera den politiska styrelseformen i USA från säg 1980 fram till idag? Hur skulle en politiker ställa sig till samma frågeställning? Två allsmäktiga propagandaapparater och legalisering av mutor till de bägge samt förekomsten av ett eller annat militärt ingripande utanför landets gränser är väl knappast att beraktas som demokratiskt, än mindre med tanke på de mindskade civila rättigheterna och den ytterst ojämlika fördelningen vid rättsskipningen. En sådan regim skulle väl snarast beskrivast som auktoritär och imperialistisk men eftersom jag varken är histroriker eller politiker kan jag gott låta frågan passera till bättre vetande.

Historien är nämligen ett av de främsta verktygen för att tolka samtiden! Därför är den så viktig. Därför kan den inte få styras helt enligt ideologiska och praktiskt politiska riktlinjer. När både historien och samtiden kan reduceras till ett enskilt bergepp (läs: demokrati) så kan den som har makten lätt ändra dess innebörd eller anta det som ett permanenet definition. Jag har exempelvis inte påstått att den politiska styrelseformen i Sverige under samma period skall tillskrivas som demokratsik. Ändå ter de sig för mig olika, att reducera ett bergepp till att omfatta allt eller ingenting gör nämligen att nyanserna suddas ut. Därför behövs en historietolkning som kan stå fri och skapa sina egna begrepp.

Men varför denna upprördhet angående skolundervisningen, de är ju ändå bara barn och man kan inte begära att alla skall tillägna sig ett kritisikt perspektiv på världshistorien. Dessutom skall de väl i vart fall inte ifrågasätta undervisningsmaterial som baseras på av alla erkända fakta? I denna frågeställning ligger svaret. Om man inte under skolgången får lära sig att se saker ur ett vidare perspektiv, av nyttan med historien som verktyg för framtiden, när skall man då? Skall de politiska partierna ansvara för undervisning i samhällskritik?

Dagens högstadie- och gymnasieungdomar är framtidens väljare, framtidens svenska samhälle. Om dem inte får chansen att lära sig att granska kritiskt och opartiskt kommer dem att bli synnerligen lättmanipulerade, det kan väl aldrig vara syftet? Att vinna framtida fördelar genom att förvandska det förflutna? Kan någon göra så?
Det var romarna som myntade bergreppet att vinnaren skriver historien... Vad som har hänt sen dess får vi lämna till historikerna att berätta, inte politikerna! 

Läs en vision som är skriven av en man som varken var historiker eller politiker, läs Geroge Orwells 1984!