Sällan har man sett så många skiftande förklaringar på ett valresultat. Det som är desto mer intressant är att det först nu (4-5 dagar efter) publiceras artiklar i de stora tidningarna där man kritiserar taktiken som samtliga partier i samrådan med medierna får man väl ändå anta fört, nämligen behandla valet till EU-parlamentet som ett inrikespolitiskt lackmustest.
En trevlig liten artikel från Sydsvenskans Per Svensson är lagom ironiserande över den förmenta inrikespolitiska betydelsen och kallar sin artikel "riksdagsval - på låtsas" (http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/kulturkritik/article437381/Riksdagsval---pa-latsas.html). Utan tvivel en trevlig och tankvärd artikel men frågan är varför den publiceras nu, efter valet? Nog var strömmningarna tydliga nog säg två eller i varje fall en vecka före valet, allt analys kan ju inte baseras på olika partiföreträdares egna kommentarer?
Då är Per Akinders artikel "Nederlagets status" i Östran (http://www.ostran.se/opinion/nederlagets_slutsats) betydligt skarpare och har dessutom en konkret uppmaning till sina partifränder
"En socialdemokrati som fegt låter sig styras av sådant som den egentligen inte tror på - och går mot den politiska mitten enbart för maktens skull - saknar roll och uppgift och kommer successivt att förlora sin unika ställning i svensk politik.
Det är i det ljuset som resultatet i EU-valet ska se"
Den alltid lika skickliga Nisha Besara på Dagens Arena hittar en annan intressant analys av valet i sin artikel "Förstärk Personvalet" (http://www.dagensarena.se/text/2009/06/forstark-personvalet) hon driver tesen att riksdagen och demokratin i stort har att tjäna på att öppna upp för personvalet för att på så vis minska den hårda partistyrningen. Rent principiellt måste man hålla med i hennes slutsats det enda märkliga är att denna analys grundar sig återigen på EU-valet och ger resultat i ett inrikespolitiskt läge. Här har vi väl gränsen för vilken typ av direkt applicerbara lärdomar som kan dras.
I Robert Sundbergs otroligt torra krönika "Geografisk analys av EU-valet" (http://www.dalademokraten.se/Templates/pages/news.aspx?id=73861&epslanguage=sv) återfinns dock en riktig finess. I parentes har han skrivet ut antalet röster i procentenheter även innefattande de som ej röstade. Plötsligt svindlar tanken när man ser att av alla röstberättigade har endast 10,8 % av väljarna röstat på S och 8 % röstat på M. Naturligtvis kan man inte räkna såhär på annat sätt än att illustrera ett tankeexperiment eller om man så vill förmedla en poäng. Poäng blir således att det som alla partier gjort fel är att de inte kunnat engagera mer än ytterst liten del av befolkningen och vad kan man dra för slutsatser av det?
De slutsatser om några man kan dra är att först och främst är det beklämmande att se vilken likriktning som uppstår när medierna sätter dagordningen och politikerna svansar efter, desperata efter uppmärksamhet. Några få kritiskt inriktade artiklar före valet hade kanske kunnat ställa fokus mot sakfrågor, mot Europa och ta iväg det från inrikespolitiken. I detta ljus blir piratpartiets framgångar inte alls lika svåra att förstå: även om frågan som drivits inte nödvändigtvis haft stor relevans i Europa har det varit en tydlig riktning, men framför allt har man sin framgång att tacka för att man drivit sin kampanj oavsett hur den framstår i de stora dagstidningarna. Man har vågat gå mot strömmen genom att presentera en ärlig ståndpunkt som man hållit fast vid och inte triangulerat den efter senaste opinionsmätningen. Sen får en sådan kampanj naturligtvis kraft av att den kan ses som utanför och/eller en protest emot etablissemanget.
För Riksdagspartierna blir den viktigast lärdomen att dra att politik måste engagera. Politik handlar o grund och botten om att förändra men för att få förtroende till det måste man presentera såväl ett trovärdig verklighets bild som en vision och förslag för att förändra. Det allvarligaste just nu är att alla partier utom Miljöpartiet inte har en konkret bild av såväl den nuvarande situationen som framtiden, deras svaghet ligger dock i att det blir allt för stor tyngd kring miljöfrågorna.
Nej lärdomen måste vara att nå ut med en beskrivning av verkligheten och det faktum att politik kan ändra den. Så når man desillusionerade yngre väljare likaväl som pensionärer. Man måste med andra ord presentera ett alternativ till den ekonomiska politik som förts de sista åren för att det är uppenbar för alla och envar att så som vi har det nu vill vi inte ha det!
