Zaml

Läste just nu Robert Malms artikelserie i DN, artikel nr3 Olja på elden (18/2) 
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=743935

En mycket läsvärd artikelserie och framför allt De räddas revelj, artikel nr 1 DN (10/2)
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1353&a=741816 som framhåller vikten att engagera sig och gå i svaromål med mindre att historieförfalskningen antar groteska proportioner vilken i sin tur legitimerar en samtidsskildring ingen känner igen. Naturligtvis kan man inte bemöta varje enskilt inlägg och ge det nångon form av legitimering i samband med att man faktiskt orkar svara, men det är tyvärr mer en enskilda företeelser Malm visar. Att uppmärksamma den här typen av litteratur är oerhört viktigt och artikeln i sig är välskriven till den grad att man känner för att genast ta debatten mot första bästa amerikan och dansk man stöter på.

Den andra artikeln i serien Parti Fobi DN (14/2) är visserligen interessant men man saknar fler konkreta exempel särskilt interessant vore det med mer från sverigedemokraternas kampanj mot islam.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=742692

Den stora frågan är dock varför Isalmofobin (i brist på en bättre benämning) är på så stark frammarch just nu. Malms försök att jämföra med antisemitismen haltar och den ytligt sätt mer passande jämförelsen med amerikanernas rasism mot japanerna som en följd av krigspropagandan under senare åren av andra värdskriget blir just en amerikansk företeelse och som han själv nämner inte alls av den omfattningen. Istället för att söka svaret hos förment mer aggresiva och reilgiösare stater med Islam som gemensam nämnare är det interessantare att söka i sönderfallet av den västerländska makt- och kultursfären. Därmed inte sagt att tidigare nämnda stater är utan skuld.

Västvärdens tidigare närmast ohotade ekonomiska makt, särskilt tydligt om man villig att gå så långt tillbaka som till mitten på 1800-talet och de stora imperiernas glansdagar har under de senaste 30 åren mindskat. Detta i takt med att den period som Hobsbawm (Ytterligheternas tidsålder) vill kalla guldåldern nämligen perioden av närmast exempellös ekonomisk tillväxt mellan 1945-1970 avtagit med fastighets- och bankriser på 1980-talet som följd. Sett i det ljuset blir som Malm påpekar OPEC-ländernas prishöjning 1973 en viktig utgångspunkt. Men med det påståeendet återfinner vi det vanliga strukturella problemet, Islam blir plötsligt liktydigt med de rika oljeländerna. Överhuvudtaget används begreppet Islam vanvettigt godtyckligt i den svenska debatten i allmänhet idag och så fort man hittar några utlänningar som på något sätt anses utmana våra goda vanor och sedvänjor eller bara någon som har begått ett våldsdåd kommer den kollektiva skuldtanken fram, de är ju naturligtvis bekännare av Isalm. Individen och alla rationella såväl som icke-rationella motiv har ersatts av begreppet Islam. Notera även att motbergeppet Islamofobi är på väg mot en liknande riktning om ännu inte i lika hög grad. Men åter till Oljekrisen som startskottet till den senaste tidens Isalofobi (vad det nu kan tänkas betyda).

Det står utom tvivel att de länder som ingår i OPEC och som började höja oljepriset markant 1973 har Islam som dominernade religion, men att därifrån ta steget att påstå att denna handling på något sätt är kopplad till vilken tro merparten av staternas invånare bekänner sig till är rent ut sagt löjligt! Visst är det kulturella skillnader på länderna som ingår i OPEC och ex. de nordiska samt att detta enklast förklaras mot bakgrunden av vilken religiös uppfattning som varit dominernade de senatse ca1000 åren (Nordens fall mera praktiskt snarare 800). Men att därifrån dra slutsatsen att det är ett förutbestämt kulturellt beteendemönster som skulle på något sätt angripa ett annat får det hela att hamna på sandlådenivå. Lyckligtvis menar inte Malm detta i sin artikel, han antyder att det snarare var det västerländska sättet att motta händelsen som är klandervärt. För ser man det bortom religiösa och etniska förtecken så är detta ett strålande exempel på den lyckade kapitalismen. Några framstående statsmän lyckas skapa sig en maktställning på världsmarknaden och säkrar därmed ett stort välstånd för sin befolkning som därtill leder till vittgående sociala reformer. Det låter som en våt timbrodröm att kunna predikas från finansdepartementet, kapitalismen leder faktiskt till gott för alla (sen hur välståendet och makten fördelas är en annan sak). Om man dessutom tänker på att USA:s ekonomiska överlägesenhet vid denna tidpunkt mindskade och därmed skapade ett vakuum på den ekonomiska marknaden (samt i förlängningen maktpolitiken) så blir denna handling snarast än mer lovvärt då OPEC-länderna (tillsammans med Japan) skapar viss ekonomisk och därmed politisk stabilitet. Vill vi tänka på hur det kunnat sett ut om den stora energikrisen inträffat 1973 samtidigt som dollarn, obunden till guld svämmade över världen, en härlig massinflation ahde lätt kunnat bli resultatet men plötsligt dök nya interessenter upp på marknaden som ville investera. Marknaden reglerar sig själv och skapar balans.

Så som jag nyss resonerat är det alltid godtagbart att säga, så länge det är rätt personer som uträttar dessa stordåd. Personligen tror jag inte ett ögonblick på marknadens självreglerande men ett glorifierande av att profitera på andra är i det närmaste synonymt med lycka och framgång i den nutida västerländska mytologin läs: den fria kapitalistiska marknaden. Nog är det kallat oljekrisen 1973 och inte energitillskottet eller varför inte den globala tillväxtens startskott för det sena 1900-talet, som jag nyss resonerade kan man omkonstruera händelsen så. Malm påpekar mycket riktigt att " ...[var] det då den våldsamma, mäktiga, skräckinjagande muslimen etablerades som karikatyr" samt " Härifrån daterar sig också den ständiga sammanblandningen mellan muslimer och människor från Mellanöstern, i trots mot det faktum att den överväldigande majoriteten av världens muslimer lever öster om Afghanistan, i länder som Indonesien, Indien, Bangladesh " Så som jag hittills resonerat har jag gjort motsvarande misstag som Malm nämligen att dra Västvärlden över en kam och ge den dess kulturella tillhörighet grundat på en religion. Det är alltså vi själva som väljer att uppfatta de senaste 30 årens händelser som en muslimisk farmmarch snarare än en kristen reträtt. Tänk hemska tanken den dag asiater och afrikaner börjar få ekonomisk makt som kan utmana vår egen. Att sedan genomsnittsmänniskan i Västvärlden, den vita gärna kristne är i absoluta tal en minoritet sett till hela världen ger ju den enda logiska slutsatsen att ett civilisationskrig måste utkämpas.

Här känns det lämpligt att påpeka att även jag är vit, dessutom man, dessutom uppväxt i norden som allmänt anses vara den socialt mest stabila regionen och en av de alldra rikaste. Faran jag ser för min lilla plats i världen är inte så mycket Islam eller någon annan kultur utan är snarare mina trångsynta och rädda grannar. För att då inte tala om eurarabien litteraturens författare. Vi lever i en värld där det västerländska moderna projektet och en kristen grundsyn inte längre automatiskt har tolkningsföreträde. Det är vad som nu börjar yttra sig i samhället och det är vad den växande Islamofobin (återigen dessa begrepp) vänder sig emot.
 
Tack vare kommunikationsexplosionen de senaste åren lever vi i mångt och mycket i en global masskultur. Hur skall den formas? Mina önskemål innefattar bl.a. en stark sekulär lagstiftning och en oberoende rättsinstans. Utmaningen ligger i att på sikt möta och omvärdera såväl andra kulturer som vår egen och hitta gemensamma lösningar. För att helt enkelt försöka backa till en segregerad och ekonomiskt dominerad världsbild av en part kommer särkerligen att kräva ett s.k. civilisationskrig...