Zaml

Så nu är cirkusen igång igen....det skall väljas president i USA.

Det tål att sägas att förra gången det skedde bekämpade den sittande presidenten krig och hade infört nya lagar som underlättade kampanjfinaniseringen och massiva skattesänkningar som framför allt gynnade de rika och infleteslerika företagarna samtidigt som tonvikten av hans reigiösa övertygelse ytterligare accentuerades. Om ni inte redan visste att USA är Guds land framför andra på jorden så kan ni även ta till er att till detta val började Gud direkt tala till Bush om hur han bäst skulle leda landet. 

När Gerorge Walker Bush för första gången tillträdde till makten kan det inte beskrivas som annat än en statskupp.

Aftonbladet rapporterar om en beräknad kostnad för presidentvalskampanjerna på omkring 800 miljoner för samtliga kandidater. http://www.aftonbladet.se/nyheter/usavalet/article1490570.ab Beräkningarna får än så länge tas med ro, men den slutgiltiga siffran kommer bli interessant att se.

Det är väldigt tydligt vad valet i USA handlar om, att vinna så mycket medieutrymme som möjligt. Det som är förvirrande är att ibland tar väljarna hänsyn till vad som sägs i dessa kampanjer, exakt vad det är vet inte många och det är vad mediestrategerna i kampanjerna försöker lista ut.  I TV4:s nyhetsrapportering 10/1-08 ställs frågan om vilka sakfrågor valet krestar kring. Frågan möts med åter en uppräkning om vem som eventuellt skulle kunna samla in mest pengar, vid nästa försök kommer något mummlande om sjukförsäkring för att mans edan faller in i de senaste spekulationerna kring Clinton/Obama. Man frestas att säga att för en gångs skull gör TV4 en objektiv framställning, det debatteras nämligen inte kring några sakfrågor! Man har sina standardsvar förberedda men det som kablas ut är allmänt hållna tal om amerikas överhöghet och personen i frågas lämplighet att styra dem vidare. Personkulten är total och ytterst få tycks veta vad den egentligen grundas på. Viktigare är dock att spekulera kring vilka nya personer med kampanjmiljoner och vilka åsikter de kan förväntas ha.
 
Det amerikanska två-parti systemet visar sig även det från sin bästa sida och en oinformerad utomstående som jag ser endast skillnaderna i huruvida aborter skall vara tillåtna eller ej och homsexuellas rätt. I övrigt är man överens om dödststraff och något delade om det ens skall finnas några restriktioner angående vapen. Fängelser skall få fortsätta att drivas som privata företag och givetvis skall man åtmindstone bygga färdig stängslet mot Mexico. Att påstå att någon ens skulle vara interesserad av att skriva på Kyoto-protokollet eller att för den sakens skulle sätta press på den inhemska industrin för miljöns skull är befängt. Att kalla någon liberal är i det närmaste ett skällord som minner om svag och den slutglitiga förolämpning som en gång för alla misskrediterar någon, kommunist. Att de svenska moderaterna står en bit till vänster om demokraterna är en annan sak, svaga vänsterradikaler måste de va.

I ärlighetens namn skall sägas att inte heller den svenska valrörelsen endast handlade om sakfrågorna, speciellt eftersom media helt stod för vilka ämnen som skulle tas upp i de Tv-sända debatterna. Känns mönstret igen? En annan interessant sak är hur lång tid respektive partiledare hade på sig att utveckla sina svar, ibland så mycket som en hel minut men det var ganska sällsynt. Respekten för politikerna ökar avsevärt hos mig när man hör dem i riksdagen vid ex. SVT24:s föredömliga sändningar, gott om tid att utveckla sakfrågorna och pratar om ämnena under förutsättning att de som lyssnar faktiskt förstår vad det handlar om. Vilken lättnad det är att höra en politiker tala om sakfrågor på ett insatt sätt och inte sällan kritisera andra med annat än slagord utan med faktiska argument. Så kanske inte så mycket politikerna själva men mediebevakningen gör att man undrar om de egentligen kan något. När kommer en statlig kanal som sänder alla riksdagens sammanträden, frågestunder och interpellationsdebatter? Utrymme för det finns det tack vare vår lysande digital-tv utbyggnad och de kommeersiella kanalerna verkar aldrig tröttna på att diversifiera sitt utbud så det är inte en helt orimlig tanke.

Men åter till det amerikanska valet. Kommer vem som nu än väljs verkligen kunna återupprätta förtroende på USA som en nation med politiker som åtmindstone försöker påverka sin egna marknad snanare än direkt styras av den? Inte så mycket kirget i Irak eller Afghanistan som det flagranta sättet att ignorera resten av världens länder i dessa fall har gjort att landet sällan nämns med respekt och ofta med öppet hat samt att alla andra länder med rätta är misstänksamma mot den amerikanska diplomatin. Att FN inte kommer spela en avgörande roll i världspolitiken är allom bekant, speciellt efter Buhs utnämning av först John Bolton och nu senast Zalmay Khalilzad som FN-ambassadör. En attack på Iran kanske inte längre är nära förestående men detta är endast av akademiskt intresse, det Bush under sin regeringsperiod visat är att USA helt öppet och trots protester från resten av världen kan invadera de länder han behagar.
 
Den ekonomiska lågkonjuktur som just nu härjar i USA är på kort sikt inte särskilt allvarlig men i ett längre perspektiv finns goda skäl att oroa sig. Vad händer när befolkningen i USA sluter upp mot att alla skall ha rätt till en allmän sjukförsäkring? Vad händer om Bush's alla skattesänkningar skall återställas? Vad händer med krigskostnaderna ju längre kriget pågår och säg rent hypotetiskt att man skulle försöka banta i krigsindustrin? Hur skall den genomsnittlige amerikanen få pengar till att konsumera när lönerna blir allt lägre och priserna går upp? Tänk på hur utsatt den amerikanska köttmarknaden och för den sakens skulle jordbruksnäringen är, vad händer om matpriserna skjuter i höjden? Oljeberoendet? Stora och svåra frågor som jag verkligen inte kan svara på och som jag är glad att jag slipper.

Arvet efter Bush håller på att få en sann amerikansk uppputsning. Den store ledaren som så skickligt lett amerikanerna att utöva sin tro och rätt, lett landet i kriget mot terrorismen samt stärkt den amerikanska ställningen i omvärden. Nu skall han kröna sin karriär genom att göra det omöjliga; skapa fred i mellanöstern. Denne stora statsman och utrikespoiltiska gignat för att inte tala om hans diplomatiska förmåga, han skall gör det omöjliga. Såväl Israel som Palestina är ju fria demokratier, ingen påverkan eller ockupation, murar, politiska mord och våld mot civilbefolkningen finns ju där. Två jämna men utåt sätt oförenliga nationer skall förbrödras under den store ledaren och eftervärlden kommer för alltid vara honom tacksam. Irak är ju en fri demokrati som bekant...

Segraren skriver som bekant historien. Mitt favorit media TV4 hade 10/1-08 även ett kort inslag om hur Venzuelas president Hugo Chavez hade hjälpt till i flyktingförhandlingarna, detta avslutades med en kommentar som löd   "..man kan anta att Chavez även kommer att använda detta tillfälle för att förbättra bilden av sig själv och skaffa sig politiska poäng". Efter rapportaget om Bush's förhandlingar om fred i mellanöster kom dock inte samma kommentar...