Zaml

Läste just Alf Hornborg's artikel i DN (25/5)
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=773452

Det interessanta med detta är hans hänvisning till denna övertro på fenomen. Att detta går rakt igenom historien och är en grundläggande del i vår flock, vår civilisation, oavsett om vi benämner det gud eller mammon. Hornborg drar en helt korrekt slutsats i att dagens bankväsende har en ouppnålig och allsmäktig makt över det oförstående folket som sprider de myter vi blir matade med, exemplet med bankboken som förräntar sig är träffande speciellt som det belyser det faktum att makten redan från barnsben ges närmast religiösa förtecken. Vem minns inte Kung av Guds nåde? En fascinerande tankegång, speciellt när man ger det moderna associationer.; Borg, Odell och den osynliga handen som sveper genom staten och avreglerar och privatiserar för allmänhetens bästa.

Men vad gör detta för verkligheten? Kan vi inte bara acceptera att ett fåtal kommer styra ett flertal? Vad har historien givigt oss för lösning?

Dessa frågeställningar måste besvaras tillsamans eftersom de glider in i varandra. Dagens realitet, situationen som vi utgår ifrån är uppbyggd kring flertalet av dessa fetischer eller fenomen, de definierar samhället och har alltid gjort. Ser vi historiskt så har människor alltid samlats kring en trosuppfattning ( eller som på senare tider uppfattningen om att förkasta en ) samt implementerat vissa redskap i byggandet av inbördes relationer samt uttryck för oss själva eller vår tro ( pengar, reliker, smycken, tavlor, shopping, klimatmedvetenhet ) enkelt sammanfattat varor och konst. Detta är byggstenar i vår kultur, ett kitt för att forma en heterogen eller i alla fall normativ grupp som vi kan kalla samhälle. Eftersom dessa kulturella artefakter eller med Hornborgs ord fetischer svarar för grunden i vår samhällsbyggnad kan de ju rimligtvis inte raseras utan att rasera densamma. Här drar vi så lärdom av historien. Ett samhälle kan rasera sina kulturella byggstenar och överleva, så länge man byter ut det mot något nytt.

I denna västerländska civilisation är ett av våra främsta hornörsord progression. Detta är vad man benämner den nyss nämnda process. Vi har gjort framsteg sedan sist, vi dyrkar inte solgudar och trästatyetter ( försök med privatisering/globalisering och kärnkraftverk/vindkraftverk ), vi ber inte till en fruktbarhetsgudinna ( nej ingen feminin längre men nasdaq ) och vi håller defintivt inte på med sånt tjafs som att köpa lyckobringande amuletter och besvärjelser ( handväska och nattkräm ) vi tror inte längre på tomtar och troll ( elektroner och radioaktiv strålning ) ja så här kan man fortsätta länge till... Därmed inte sagt att detta inte är progression, det kan det mycket väl vara men vårt kollektiv behandlar fortfarande dessa fenomen på samma sätt! Sen kan man diskutera om inte tron på Bigbang och Gud är samma sak d.v.s det finns något allomfattande och något som varade före detta liv som styr/styrde.

För att finna en mening i Hornbergs artikel så tycks den enligt mig peka på två övergripande tester:
Ett. Detta fetisch och kulturbildande ( mitt ord )  är i grunden männskligt beteende och därmed ofrånkomligt samt oantastligt rent moraliskt, som fenomen betraktat och icke dess effekter.
Två. De mönster som är nu rådande är inte eviga, inte oförstörbara. Om vi kan se saker och ting för vad det är finns hopp om förändring och progression. 

Ska man dessutom läsa in ett förtäckt budskap ser jag rubriken som talande. "Maskinen som fetisch" ; Människan är ännu herre över maskinen. Vi skapade den och vi kan förstöra den och ersätta den. Varför skall vi tillbe den? I detta finns tron på människan och på dess gemensamma, samhället. Humanism före naturvetenskap.

Såväl Hornberg som jag lämnar något obesvarat. Den styrande kraften, den ordning som implementeras i Hornbergs artikel, min frågeställning om fåtalet och flertalet. Detta lämnar vi ännu därhän... 

Reklam är kultur! Det kunde lika gärna varit rubriken för artiklen på DN debatt idag 5/5 2008
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=766590

De sex moderaterna som utan omsvep manar detta utspel som en hörnsten i hela alliansens valprogram inför 2010 lär nog få en och annan alliansmedlem att tänka på om det inte vore bättre att även formellt gå samman och kalla sig för det moderata samlingspartiet istället.

Kultur kan och måste vara en del av ekonomin är huvudpunkten för detta inlägg och det är den slutsatsen som gör det så galet. När man börjar resonera om kultur endast som en budgetpost som skall subventioneras och planeras så missar man hela poängen. Kultur är något som skapas, återupplevs och ställer frågor! Självklart måste man allokera ekonomiska resurser och självklart är det välkomemt med privata initiativ och beställare men det är inte vad denna debattartikel handlar om. Det handlar om att sucessivt dra bort det statliga stödet och ersätta det med en ren privat finansiering.

Den kulturella sponsring som föreslås med idrotten som modell, exakt hur kommer det att gestalta sig? När idag idrottsarenor, de aktivas kläder (privata såväl som de tävlande), tv-annonser och lotteriförsäljning är så kapitalet tar sig uttryck (för att inte tala om de penningstinna övergångarna mellan stora idrottsklubbar) hur skall detta överföras till kulturen? 

Skall Martin Fröst's klarinett ha en Axfood logga eller kanske mer passande en singering av Maria Schottenius? Skall Uppsala statdsteater sätta upp föreställningen "Skandia ett familjeföretag" ?
Skall Lukas Modysson's nästa film heta "The Bet, filmen om Ladbrokes" ?

Ingen fönekar att privata mecenater och företag spelar en viktig roll i Kulturlivet men hur kommer det se ut när de är de enda finansiererna. Alliansen, ursäkta freudiansk felsägning Moderaterna tycks anse att det är vad begreppet dynamisk karaktär innebär. I en väldigt oklar artikel är detta ständiga mantra det mest dunkla. Personligen har jag inget emot att det blir avdragsgillt att sponsra kultur men skattepengarna borde väl i första hand läggas på att ta bort tramset med "marknadsmässiga hyror" för statliga instutitioner. Att försöka tvinga in kulturen i en ekonomisk ram så man kan räkna, mäta och värdera dess insatser (efter lönsamhet får man förmoda) är precis vad moderaterna vill, detta hymlar man inte utan benämner det i debattartikeln som "..Det förutsätter att kultursponsring accepteras som avdragsgill marknadsföring. Lagtexten ska tydligare än i dag ange vad som är godkända kostnader..."  Att sedan ta pengar till allmänna arvsfonden för att subventionera den kultur man styr genom en tillgång/efterfrågan marknad är inget annat än statsunderstödd reklam, och vilka pengar sen!

"....Utsikterna för tillväxt i kultursektorn är goda i Sverige. Inom EU utgör kulturen med sex miljoner anställda och 2,6 procent av BNP en mångmiljardindustri som växer snabbare än ekonomin i övrigt. Storbritannien är en förebild i synen på den kreativa sektorns betydelse. Enligt en nyligen publicerad studie, "Creative Britain. New talents for the new economy", omfattar den brittiska upplevelseindustrin 7,3 procent av ekonomin (60 miljarder pund) och två miljoner jobb. Mot den bakgrunden är det en lika viktig kultur- som näringsfråga att säkra upphovsrätten och göra det möjligt för kulturskaparna att njuta frukterna av sitt arbete....."

Här blir det om möjligt ännu mer skrämmande när man plötsligt tar ett stort kliv och integrerar den s.k. upplevelsindustrin och även om vi alla kan hålla med om att Melodifestivalen är ett marknadsföringsjippo utan dess like så att benämna det som en post i kulturbudgeten ger det ett intryck av att vara ett estetiskt/konstnärligt uttryck. Nej så här kommer det fortsätta, utbudet och konsumtionen styr vad som får kallas konst. Kan det ställas upp i budgetform, vara avdragsgillt och underförstått förmedla rätt budskap är det välkommet hos Alliansen. Om inte kan man kanske exportera det vidare till någon annan...

I övrigt känns det väldigt betryggande att moderaterna måste slå fast att bibliotekslån skall vara fortsatt avgiftsfria, men i samma andetag som det nämns blir man då orolig för hur själva biblioteken och dess inköp skall finansieras. En rikstäckande privat radiokanal betyder offentlig budgivning på ett av de sista monopolen inom dagens media och det är inte svårt att tänka sig vilket/vilka företag som i slutändan kommer stå med de rättigheterna. 

Själva slutordet, den tänkta slogan för paradigmskiftetet som förvandlar kultur till reklam skriver nästan sig självt:
   "En viktig uppgift är att skapa förutsättningar för mer pengar till kulturen och mer kultur för pengarna"
 
Men alla vi andra som bryr oss om kulturen i sig, oavsett vilken inkomst den genererar, oavsett om det är avdragsill, vi som kan tänkas spendera pengar på kultur bara för möjligheten av att bli berörda och berikade på sånt som inte kan räknas om i ekonomiska termer, vad skall vi göra? Jag känner en mängd konstnärer som arbetar med sådant dem egentligen inte vill, som arbetar för brödfödan. Trots att detta tar två tredjedelar av deras tid benämner dem ändå alltid sig själva som konstnärer. Pengarna, dem man behöver för att överleva eller dem man vill ha för att öka sitt välstånd är inte allt! Det finns andra värden!

Det finns uttryck som inte styrs av pengar!