Zaml

Det står som inlägg på dagens DN debatt:  "A-kassan ska återställas till 80% av lönen"

Mona Sahlin och Wanja Lundy-Wedin kommer med detta uttalande dagen före arbetarrörelsens stora högtidsdag och det var på tiden! Att det överhuvudtaget förekommit en diskussion huruvida detta borgelighetens stora nedrustning av välfärden skall återställas är i det närmaste pinsamt för socialdemokraterna. För tillfället verkar farhågorna att s skulle utvecklas till ett EU och marknadsglatt parti av popultistiska TV-hallåer vara försvunnet. Man möter borgerligheten i dess kärnfråga nämligen: vem skall finansiera staten.

Alliansen svarar lite tvetydigt med att företagen självklart skall bidra och kanske rika personer med, men inte för mycket! och arbetarna ska jobba på för att kunna betala företagens cih de rikas nya skatteåterbäring. Socialdemokraterna och LO ger här svaret: alla skall vara med att finansiera staten.

För detta handlar om så mycket mer än bara arbetsmarknadspolitik, detta handlar om vi skall behålla det svenska välfärdssystemet eller om vi skall gå mot en amerikansk-tysk influerad fri marknad. Slutligen handlar det om hur synen på staten är. Är den något gott eller ont? Är det till för att hjälpa eller stjälpa? Skall staten ha makt över individen? För mig är det självklara svaret på dessa frågor att staten är god, den hjälper mig och i gengäld styr den över mig. Jag vill ha en A-kassa och en sjukförsäkring, jag vill ha bostadsbidrag, jag vill endast ha en statligt finansierad poliskår, jag vill ha ett oberoende rättsväsende och jag vill ha pension! För alla är inte detta självklart, här står den stora tvistefrågan mellan vänster och höger. 

Konsekvenserna av den nuvarande regeringens bantning av a-kassan och den höjda fackliga avgiften är att man skapar ett tomrum på botten av arbetsmarkanden. Denna botten består av ungdomar, invandrare och lågavlönade. Alla dessa som missgynnas av den borgeliga skatteväxlingen skall med dessa åtgärder tvingas till att ta jobb utan att vara fackligt anslutna och därmed vara i arbetsgivarens händer när det gäller lön och arbetstrygghet. Denna dumpning av minimilönen och arbetsrätten är helt enligt amerikansk modell där allt blir värre av att det inte finns någon allmän sjukförsäkring, och den som finns skyddar inte alla som behöver. Jag tror ju inte att borgeligheten och alliansen vill någon illa, de är bara så upptagna med sin vinstmaximering att dessa frågor inte riktigt får plats. Men dessa är dem viktiga frågorna och jag tror dessutom att man tjänar ekomomsikt på att ha en befolkning som vet att det finsn en social trygghet. Kostnader för sjukhus, polis- och rättsväsendet och ren infrastruktur är minimala mot ett samhälle där en person står utan möjlighet att klara sig på sitt jobb, kanske sina två jobb ekonomiskt och därför långsamt driver sig själv till vansinne och tillfogar sig själv och andra skada. 

Socialdemokraterna kommer även i fortsättningen att försvara den svenska välfärdsmodellen och detta uttalande bprde glädje alla, såväl vänster som högerpolitiker för plötsligt har vi en kärnfråga med vittgående konsekvenser där regeringen och oppositionen uttalat står i skarp kontrast. Så för alla poltiker och väljare:
nu kan vi debattera!

Ja motsägelsen är uppenbar. Jag har fått en djupare upplevelse och tagit del av information som berör mig till den grad att jag tvingas agera genom att skriva dessa rader.

Programmet som stog för denna upplevelse var en dokumentär på SVT som hette Varumärke för livet. Jag såg nu tyvärr inte hela utan zappade till den på chans och blev fast. Det handlar egentligen inte om några omvävlvande nyheter men vissa fakta behöver man höra fler gånger. Det handlar om reklamindustrin och hur vi männsikor och våra liv styrs av företagen för att vi skall konsumera så mycket som möjligt.

Det är en befängd tanke att vårt bästa skulle vara att ständigt konsumera, jag tillhör dem som tror att männsikan kan uträtta mer saker än så men det är så företagen vill ha oss. Passiva varelser med ett förstärkt flockbeetende där konsumtionen styr din tillhörighet och status i flocken. Dokumentären handlade om hur man använder marknadsföring för att ändra våra värderingar och på så sätt styra våra vanor och oss själva, allt med målet att öka konsumtionen. Detta är nu inget nytt, detta är vad det moderna samhället som vi känenr går ut på. Nationalstaten är död, individen är död, det är företagen som regerar. Det finns naturligtvis ingenting fel i att vilja sälja sina produkter utan felet ligger i att ständigt sträva efter en maximering av profit, inte kvalité. Personligen har jag inget emot att konsumera och gör det gärna, men då skall jag känna att jag får ut något kvalitativt av det och det avgörs inte av vad mina vänenr tycker eller vad reklamen säger utan på missanpassade romantiserade ideal och egna upplevelser. Förödande för vinstmaximeringen och därför kan jag aldrig få påverka andra till att tänka så. Deprimerande? Ja Pessimistigt? Nej. Vi lever redan nu i en värld där företagen satsar mängder på forskning och kartläggning av det undermedvetna för att även där placera sina produkter, oftast på ett sätt som inte registreras av mottagaren. Detta kopplat till alla undersökningar i utvecklingspsykologi som fastställer att saker man positivt förankrar i åldern 0-6år finns krav resten av livet. Dagens stora företag såsom MacDonalds, Phillip Morris, Exxon, Nestlé o.s.v. jobbar aktivt att etablera positiva minnen och varseblivningar av deras produkter, nu pratar vi om reklam direkt riktade till åldergruppen 0-6år. Varför? Jo därför att dessa sedan bär med sig den positiva etableringen av produkten mer eller mindre resten av livet och det blir lätt att skapa en suggestion av barndomsminnet/produkten i reklamen. Således kan man konsumera hela livet, således är man utsatt för reklam hela livet.

Nu till den spännande framtiden! En av de mer lyckade framtidsskildringarna inom underhållninsgindustrin (läs den levande reklammarkanden) är filmen Truman Show. Där adopteras ett spädbarn och döps till Truman Burbank (True-man och Burbank efter den berömda inspelningsstudion i Los Angeles). Han lever sitt liv i en perfekt miljö skapad av produktionsbolaget där allt det bästa händer honom, men han får aldrig välja själv. Hans perfekta fru väljs ut genom produktionsbolagets casting sessioner men filmakarna ger oss ändå någon tröst, han blir kär i någon annan och även om han visserligen gifter sig med av bolaget utsedda så är det sökandet efter kärleken som driver honom att slutligen upptäcka bedrägeriet. Förutom att vara ett varnande finger mot dokusåporna ställer man sig en rad andra frågor efter filmen.

Kommer vi i framtiden bo i företagssponsrade kollektiv? USA, vår ständiga måttstock har redan företagssponsrade skolor och skolmaterial som är helt förenliga med företagens policy. De alldra flesta affärerna är s.k. franchise-företag som finns i varenda håla över hela landet och Maud Olofssons obroende småföretag som drivkraften för ekomomin finns ingen stans att se. Många merikaner bor redan i s.k. Gated-communitys vilket är inhägnade bostadsområden som bevakas av privata vaktbolag. För att inte tala om demokratin! Den Amerikanska formen av demokratin förtjänar ett speciellt omnämnande eftersom kampanjefinansiering som i alla andra länder skulle ses som mutor är grunden för att utkämpa den stora reklamkampanj som maskeras som val. Inte för att det gör någon skillnad vem som vinner, det är helt lagligt och numera praxis för företagen att sponsra båda sidor lika mycket.

Så är framtiden att vi männsiko....förlåt konsumenter kommer att leva, gå i skolan, arbeta, ha vårt sociala umgänge och utmärka vår individualitet inom flocken genom ännu mer konsumtion? Troligen eftersom det är det enda svar man kan få när man lyssnar på de krafter som råder, konsumtion och ökad kosumtion. Finns det inget slut? Inte om man tror på markanden, då finns inget slut.

Själv håller jag mig till lite mer realistiska verklihetsuppfattningar såsom Jultomten, Kärlek och Estetik...... 

Kom just hem från uruppförandet av ovan nämnda stycke.

En lyrisk och klangligt behaglig konsert med så melodiösa stråk att man om man inte kände till den nya klassiska musikens credon skulle kunna våga säga romantisk. Nu är inte romantisk ett passande ord eftersom klangbilden minns mer om Debussy och formen är uppluckrad. Konserten startar med ett klangbygge av sordinerade stråkar och harpa som punktvis lätt förstärks av vibrafon. I denna klangvärld gör violinen entré och håller sig i ett högt och expressivt register. Efterhand utmynnar melodistråk som rör sig längs med violinens register enligt den tonalitet som bakgrunden förmedlat. Gradvis förändras klangbilden och bakgrunden byggs på i såväl styrka som instrumentation. Formmässigt kan konserten sägas bygga på två delar varav den första är inledningen som expanderar till en mindre kadens i violinen men sedan återgår till inledningens mera mystiska karaktär. Harpans löpningar upp och ner skapar en tydlig drömkänsla som väl förstärks av det sordinerade stråket. En andra del vars övergång man just inte märker förns man inser att temat nu är vidareutvecklat och såväl agressivteten som tonaliteten blir mer påtaglig. Sakta laddas det upp mot en höjdpunkt i intensitet och en ny längre kadens i violinen uppträder. Efter detta tror man sig åter vara påväg mot en återgång till inldeningen men spännigen fortsätter och intensiteten ökar ännu mer till solist och orkester förenar sig i en en furios avslutning rakt ut i intet. Konserten inhåller även 2 vackra oboesolon som får markera början i den andras delen och början efter kadensen där den då efterföljs av ett engelskhorninpass. 

Jan Stigmer är en briljant violinist och har ett utsökt spelsätt i de högre registerna och en klanglig värme som genomsyrar konserten, trots slutets ekvilibirtiska del. Konserten är skriven direkt för Stigmer och han svarar med en ömsintehet och respekt inför materialet. Solostämman är oftast fristående från orkester och den senare reagerar på dess impulser vilket gör att solostämman är den som leder stycket frammåt. Jan Storgaard och Örebro Kammarorkester gör ett bra jobb i bakgrunden men detta är framför allt en solokonsert och en väldigt lyrisk och stämnigsfull sådan.

Min känsla är att detta kommer bli en omtyckt konsert och jag hör den gärna fler gånger!