Zaml

Jag tvekade inte att kalla honom diktator. Italiens nygamle härskare Silvio Berlusconi!

Problemet med det var dock bara att han blev avsatt i en demokratisk process. Struntsaker som att ha förlorat ett val tycks ha lite påverkan för hans makt för bara ett halvår senare han tillbaka som den obestridde ledaren. Oavsett hur det nu gått till väga är det väl inte någon som är förvånad, äger man 96% av landets medier och har skräddarsytt landets lagar efter sin egen person har man ju onekligen ett visst inflytande över den demokratiska processen.

I den Italienska staten finns sedan gammalt tre segment som delar på makten; vi har maffian, påvestaten och byråkraterna, lägg därtill att deras inbördes relationer skiftar beroende på vart i landet man befinner sig. Dessa tre aktörer har varit de styrande ända sedan Italiens enande 1861, bara omfattningen av makten och deras inbördes strykeförhållande har förändrats. Ett talande exempel är att Vatikanen ännu inte erkänt Italiens existens! De olika regionerna och deras mer eller mindre självstyrande parlament står dessutom i ständig konflikt med varandra angående hur deras skatt skall användas, utjämna nationella och regionala skillnader eller bidra till ökat själstyre. Nej något samlat grepp om Italien går inte att få.

Därför är det interessant vad Berlusconi kommer att göra den här gången. Han äger ju redan all väsentlig media och är bästa polare med de stora industripamparna samtidigt som han ändrar författningen stup i kvarten. Att han kommer fölora makten via val under den resternade delen av sin livstid förefaller högst osannolikt. Men vad kan han göra med den makt han nu har och hur långt sträcker den sig egentligen?

Kommer vi få se Norra Italien som en frihandelszon med Milano som industriellt nav och Venedig som turism- och tjänsteindustrins? Vad kommer hända med Sicilien och Sardinien? Vad händer med den offentliga servicen, den man har så stora problem med i Neapel tack vare maffians stora inflytande? Hur skall ha ta Italien ur det ekonomiska dödläget? Kan vi förvänta oss fler Italienska trupper till Irak, Afghanistan, Albanien, Etiopien för att vända uppmärksamheten bort från den inhemska ekonomin?

Vad som gör Italien så interessant för svensken är att de var med och grundande den kål- och stålunion som lett till dagens EU-samarbete, man kan med andra ord inte avfärda dem hur som helst i den framtida Europeiska debatten. Särskilt interessant skall bli att se vad som kommer hända med tjänstedirektivet och EU-rättens domrätt i Italien, för att inte tala om jordbruksstödet.

I vilket fall är mannen med det solbrända leendet och den bakåtkammade frisyren som skulle få vilken trendriktig stockholmare som helst att bli grön av avund tillbaka!
   

Så var vi då äntligen där! Kulturminister Lena Adhelson Liljeroth meddelar i SvD 4/4 att nu skall presstödet för storstadsregionerna fasas ut om en period på 5 år. http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_1093835.svd

Konsekvenserna av detta är enkla att förstå, det kommer endast att finnas en större dagstidning i varje storstadsregion i framtiden. Märkligt nog Bonnier ägd... I den s.k. landsbygden d.v.s allt utom Stockholm, Göteborg och Malmö finns det redan idag ytterst få orter med 2 dagstidningar och ännu färre där tidningen/tidningarna har en röd färg på ledarsidan. Dessutom är dessa tidningar oftast ensamma i större regioner om ett antal orter, ofta i princip liktydligt med landskap eller län.

Är så detta ett problem? Vad betyder det vilken färg ledarsidan har? Finns det utrymme för debatt?

Problemet ligger i att det synsätt som förmedlas i tidningarna får gå helt oemotsagt. Tidningarna bestämmer som bekant själva vilka debattinlägg och kommentarer som dem publicerar. När många av dessa tidningar dessutom samarbetar om redaktionsmaterial för Inrikes- och utrikesnyheterna och bara i bästa fall skriver den lokala nyhetsrapporteringen på plats förstår man lätt vilken likriktning det blir. Vilka frågor som väljs att ta upp samt hur de problematiseras och granskas. Dagstidningarna har fortfarande en viktig del när det gäller att bestämma vilka frågor som är aktuella vilka nyheter som blir allmän kännedom. Speciellt i den äldre generationen litar man närmast blint vad vad som där skrivs samt använder det som enda källa som utgångspunkt för utrikesrapportering. TV-nyheter och nätbaserade tjänster är inte ens nära att ta över som primärt informationsmedium och har i allmänhet väsentligt lägre trovärdighet.

Färgen på ledarsidan får betydelse då politiska händelser skall tolkas och rapporteras. Föga förvånande skiljer sig ledarskribenterna åt på hur man rapporterar de senaste politiska händelserna och dess konsekvenser. När läste någon två ledarsidor en morgon till kaffet? Oftast finns det inte ens två tidningar oavsett politisk färg där man bor så den frågan är lätt avklarad. Om likrtiktningen i debatten och det växande politikerföraktet, för att inte tala om den vanmakt den yngre generationen känner över sina möjligheter att påverka politiken inte skall öka vore det ju på plats med åtminstone två olika sätt att se på saken.

Det finns alldeles säkert utrymme för debatt, även i de mest vardagliga frågor. Få saker berör en vanlig medborgare som vad som sker med deras egen stad, deras egen kommun. För att få ett lokalt perspektiv på de senaste rikspolitiska frågeställningarna; stärk de lokala sektioner som finns i dagens tidningar, ge dem en egen krönikör och mer än en sida med nyheter om vart brandalarmet gått och vilken mat ålderdomshemmet serverar. Debatten blir levande först när två eller flera olika synsätt presenteras och då där finns fler än ett ställe att uttrycka dessa.

För en artikel med en annorlunda tolkning än Kulturministerns; läs "Regeringen banar väg för tidningsmonopolen" av Bo Bernhardsson på www.efterarbetet.nu

För en ledarsida med en annorlunda tolkning än vad du hittar i din lokala tidning; www.dagensarena.se
  -såvida du inte bor i Falun, Karlskrona, Piteå eller Karlstad, då rekommenderas www.dn.se varmt 

Säga vad man vill om Forum för levande historia och dess bildande det har i alla händelser bidragit till att en debatt förs kring vad som är historia och vad som är politik. Vinnaren skriver som bekant historien...

I DN-debatt 2/4 -08 hävdar 253 akademiska forskare att den statliga myndigheten; Forum för levande Historia görs till ett politisk maktmedel.  http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=756994

En myndighet är som bekant styrd av politisk valda ledamöter och när de får bestämma om hur staten skall propagera i vissa enskilda ämnen är inte det detsamma som läroplanen för grundskolan? Nej inte riktigt, eftersom läroplanen är ett översiktsdokument som är väldigt noga med att inte nämna specifika historiska företeelser och verkligen inte ger tolkningshänvisningar i form av "mörk period i männskligheten" som man enligt tidigare nämnda artikeln använder som arbetshypotes. Att den politiska ideologin och praktiken bör stå väl skild från den vetenskapliga forskningen tycker jag är en grundförutsättning för att kunna säga att man lever i ett öppet samhälle. Här menar jag har både den nuvarande regeringen samt dess företrädare trampat rejält i klaveret!

Diskussionen om vinnaren som skriver historien är dock en fråga som jag gärna ser debatteras av såväl historiker som politiker. Speciellt interessant är om man vågar se på nuvarande förhållande och dess uppkomst istället för att tryggt anlägga perspektiv på flera hundra år. Hur skulle en historiker karakterisera den politiska styrelseformen i USA från säg 1980 fram till idag? Hur skulle en politiker ställa sig till samma frågeställning? Två allsmäktiga propagandaapparater och legalisering av mutor till de bägge samt förekomsten av ett eller annat militärt ingripande utanför landets gränser är väl knappast att beraktas som demokratiskt, än mindre med tanke på de mindskade civila rättigheterna och den ytterst ojämlika fördelningen vid rättsskipningen. En sådan regim skulle väl snarast beskrivast som auktoritär och imperialistisk men eftersom jag varken är histroriker eller politiker kan jag gott låta frågan passera till bättre vetande.

Historien är nämligen ett av de främsta verktygen för att tolka samtiden! Därför är den så viktig. Därför kan den inte få styras helt enligt ideologiska och praktiskt politiska riktlinjer. När både historien och samtiden kan reduceras till ett enskilt bergepp (läs: demokrati) så kan den som har makten lätt ändra dess innebörd eller anta det som ett permanenet definition. Jag har exempelvis inte påstått att den politiska styrelseformen i Sverige under samma period skall tillskrivas som demokratsik. Ändå ter de sig för mig olika, att reducera ett bergepp till att omfatta allt eller ingenting gör nämligen att nyanserna suddas ut. Därför behövs en historietolkning som kan stå fri och skapa sina egna begrepp.

Men varför denna upprördhet angående skolundervisningen, de är ju ändå bara barn och man kan inte begära att alla skall tillägna sig ett kritisikt perspektiv på världshistorien. Dessutom skall de väl i vart fall inte ifrågasätta undervisningsmaterial som baseras på av alla erkända fakta? I denna frågeställning ligger svaret. Om man inte under skolgången får lära sig att se saker ur ett vidare perspektiv, av nyttan med historien som verktyg för framtiden, när skall man då? Skall de politiska partierna ansvara för undervisning i samhällskritik?

Dagens högstadie- och gymnasieungdomar är framtidens väljare, framtidens svenska samhälle. Om dem inte får chansen att lära sig att granska kritiskt och opartiskt kommer dem att bli synnerligen lättmanipulerade, det kan väl aldrig vara syftet? Att vinna framtida fördelar genom att förvandska det förflutna? Kan någon göra så?
Det var romarna som myntade bergreppet att vinnaren skriver historien... Vad som har hänt sen dess får vi lämna till historikerna att berätta, inte politikerna! 

Läs en vision som är skriven av en man som varken var historiker eller politiker, läs Geroge Orwells 1984!